Jag är så arg. Jag är så ledsen. Älskade pappa.
Jag är så förbannad. Så förbannad på att du är så långt bort.
Att du är så långt bort mot din egen vilja.
Så långt bort att jag inte ens kan höra dig.
Så långt bort att jag inte ens kan se dig.
Så långt bort... att jag inte ens kan vara med dig.
Någonsin. Aldrig någonsin.
Jag saknar dig så mycket. Jag hatar orättvisan.
Kan du inte komma tillbaka, och krama om mig.
Och säga fyra ord till mig; "allt är bra nu".




I den här glipan mellan träden brukar jag kolla upp, medan tårarna gör det suddigt. Jag tittar upp i hopp om att du ser oss som står där. Där vid dig. Där vid din plats. Att du känner våran saknad. Vi som saknar dig i varenda ögonblick vi är med om. Vi som inte vill något hellre än att du ska komma tillbaka. Till oss. Hem till oss. Skrattande. Leendes. Glad.
Du är så långt bort. Visa dig pappa. Skräm mig, eller vad som helst. Det är det värsta jag vet - att bli skrämd. Det vet du, pappa. Men... bara visa dig för mig. Du får skrämma mig.