Vet du pappa? När jag var i Linköping med laget nu i helgen, så hade vi avslappning en stund på lördagskvällen. Vi fick lägga oss ner i ett nedsläckt rum. Vi blundade. Stängde ögonen. Andades djupt. Samtidigt spelades det lugn, fin musik i bakgrunden. Det var inte vilken fin musik som helst, utan vindar och fågelkvitter. Brusiga vindar och härligt fågelkvitter. Det var så vackra ljud, pappa. Som om jag var i ett paradis. Som om jag var uppe i himlen.
Men när jag låg där, och hörde dom här ljuden, så kopplades jag till dig. Jag tänkte att det är sådär det låter hos dig. Att det är ljust och fint hos dig. Vackert. Fridfullt. Jag såg framför mig, när jag låg och blundade i det mörka rummet, att jag var med dig. Nära dig. Bredvid dig.
Jag fick tårar bakom mina stängda ögonlock. Jag ville få vara med dig på riktigt.
När vi skulle resa oss upp ville jag inte öppna ögonen.
Jag ville inte öppna ögonlocken. Jag ville ju vara kvar med dig.
Jag reste mig och gick därifrån. Tyst. Tom. Tom på kraft.
Jag saknar dig hela tiden pappa. Kom tillbaka.

Världens bästa mamma finns här. Nära. Vart är du någonstans, världens bästa pappa? Hur nära finns du? Kom tillbaka till oss.