Pappa,

jag drömde om dig i natt. Igen.
I drömmen levde du fortfarande, fortfarande som sjuk. Allt var nytt även där. Du grät. Jag grät. Vi grät tillsammans. Och jag kramade dig. Jag kramade dig länge. Vi grät för att vi kände oss svaga.
Det var en verklig dröm. Vi höll ihop.

Det overkliga i drömmen var att det fanns ett medel till dom som hade fått besked om cancer, som gjorde att det var omöjligt att ge upp. Att man skulle segra i slutändan. Vad är det för sjukt? Det finns ju inget sånt. Ingenting. Drömmen ljög för mig. Drömmer ljög för dig. Drömmen ljög för oss alla. För alla som är drabbade. Drömmen ljög för hela verkligheten.
Det var ingen bra dröm, pappa. Bara att jag fick krama dig. Vara med dig. Att du andades. Att du gick. Det var bra.

Jag skulle så gärna vilja få krama dig.
En sista gång. Älskade pappa.