Hej världens bästa pappa.

Igår kväll cyklade jag hem till familjen Airas för att kolla på Idol. Du vet själv hur mycket man skrattar åt alla som ställer upp i tävlingen. Det brukade vi också göra tillsammans.
Det var härligt att vara med dom. Johanna och Jossan är riktigt glädjepsridare. Sådana människor som man behöver. Efter det gick jag och Johanna upp och pratade. Vi pratade och vi pratatade och pratade. Vi grät och vi grät och grät. Det mesta handlade om dig. Om hela situationen överlag. Det var så skönt att få berätta mer detaljerat för en person som jag vet bryr sig så otroligt mycket - Johanna Airas. Hon har en sån empati för andra människor som inte går att ta på. Empati. Det vet du också. Johanna är Johanna. Helt plötsligt var klockan 1 på natten och jag hade fått ur mig så många ord som jag tidigare inte hade kunnat plocka fram riktigt. Det kändes lite som en befrielse. En behövlig befrielse. Allt kom ur mig. Nu gick de att plocka fram - orden.
Tiden bara rann iväg. Men det gjorde ingenting, för allt som man ville berätta tog den tiden.

Chock. Orättvisa. Overklighet. Verklighet. Kämpa. Sorg. Kärlek.
Jag saknar dig så mycket pappa - varje dag.

För alltid i mina tankar.
För alltid i mitt hjärta.
För alltid med mig.
Vart jag än går.
Vart du än går.