Hej världens bästa pappa. (Jag saknar dig. Väldigt mycket.)

Snart kommer Elin hit. Världens bästa Elin Gillberg. Vi ska laga mat och bara vara. Det är vi bra på vi två. Att bara vara och att prata med varandra. Och att skratta tillsammans. Hon har enda från början varit den som funnits för mig dygnet runt (jag menar verkligen dygnet runt) sen vi fick reda på att du var sjuk. Och innan dess också.
Jag kommer ihåg när du bara hade ett par veckor kvar att andas, och du var nära att försvinna en morgon. Men du kämpade dig tillbaka på något vis. Den kvällen hämtade Daniel mig hos dig på sjukhuset. Den kvällen var den jobbigaste av alla att säga hej då för kvällen, för jag visste inte om du skulle klara dig över natten. Jag visste inte om jag skulle ha en pappa morgonen efter. Jag visste inte om du skulle andas mer.
Från sjukhuset åkte Daniel och jag till en restaurang och pratade. Han frågade mig vem jag kunde ringa när som helst på dygnet gällande vad som helst.
Jag svarade kort att 'hon heter Elin'. Han ringde då till Elin från sin telefon. Elin var på träning. Men hon svarade. Jag vet inte alls vad Daniel sa till henne för han gick iväg för en stund, men det slutade med att han och jag satt i hans bil hårt hållandes varandras händer på väg hem till Elin vid 22-tiden efter träningen, och hämtade hem henne till mig. Här hemma satt vi bara. Vi tre. Sen bara jag och Elin. Jag hade inte ätit på hela dagen. Jag hade bara fällt tårar. Jag var tom. Elin sov med mig den natten. Hon fick mig att känna mig mindre tom. Mindre liten och svag. Mamma sov hos dig den natten och Johan sov hos någon i släkten. Elin sov hos mig. Jag skulle inte vara ensam.
Och vet du vad pappa? Elin fyllde 18 år morgonen efter. Den 17 februari. Sex dagar efter att jag hade fyllt 19. Trots att det var hennes 18-årsdag så brydde hon sig inte om det - att hon inte skulle få vakna till att hennes familj sjöng för henne på morgonen. Hon vaknade hos mig istället.
Som tur är var jag inte helt tomhänt. Jag gav henne en tavla med ord på. Meningar. Den står i hennes rum. Det är en förklaring till henne om vem hon är för mig.
För mig är hon så mycket mer än en vän. Det vet du också om, pappa.
Jag kommer så väl ihåg hur gärna du tyckte att hon hela tiden skulle vara lagkapten för Hässelby. Du tyckte att hon passade perfekt för den rollen. Men under den tiden du hann se, såg du aldrig att hon bar bindeln. Det tyckte du var fel.
När jag hade varit och kollat på några av deras matcher, och sen åkte tillbaka till dig på sjukhuset, så berättade jag lite om matcherna. Du frågade ibland hur det hade gått för Elin. Jag svarade alltid att hon var jätteduktig. Svaret tillbaka från dig blev alltid ett hest, svagt "som vanligt". Efter det sa jag: "hon är kapten nu". Du log.
Jag är stolt över Elin, pappa. För allt hon gör. För den hon är.

Elin var den allra första jag ringde när du hade slutat andas för alltid... Elin Gillberg. Min tvilling.

Fortfarande overkligt.
Fortfarande så fel.