God morgon världens bästa.

Snart ska jag ut och springa, och sen ska jag packa. Idag åker jag med laget till Linköping. Vi kommer hem på söndag kväll, och det ska bli hur kul som helst.
Jag undrar om det är många som känner någon slags oro kring sitt lag - att dom oroar sig över att inte kunna le och skratta. Tror du att det är många som har det så, pappa? Jag har en sån tur, att jag altid skrattar med mitt lag. Alltid. Alltid. Alltid. Innan vissa träningar känner jag att jag inte kommer att orka göra en enda min på smilbanden, för att jag tänker för mycket på dig. Men när jag väl är där, så är det som att någon kommer och slänger lyckosand över mig och tar bort allt det sorgliga för stunden. Sand av lycka. Dom får mig att må så bra. Dom gör mig stark. Undra om dom känner det själva... Jag hoppas det.

Ta hand om mamma och Johan medan jag är borta. Lova? Tack pappa.
Jag älskar dig - varje dag.