Hej världens bästa pappa.

Jag har suttit och funderat. Det jag har funderat på är när personer alltid sagt när dom var mindre, att dom skämdes för sina föräldrar. Vissa gör det fortfarande. Sorgligt nog.
Min första tanke var då; vad finns det någon gång att skämmas för?

Ett exempel för antal år sedan när man var nyligen fylld tonåring, var när man skulle ha såna där "utvecklingssamtal" i skolan med lärarna. När alla elever fortfarande var kvar i skolan. Då tyckte flertalet elever att det skulle bli så otroligt pinsamt och jobbigt att ta dit sina föräldrar. Att visa dom. Dom skämdes.
Jag förstod aldrig dom människorna. Och jag gör det fortfarande inte. För barn är likadana nu för tiden. Det är ingen skillnad.
Jag förstod inte.
Jag var tvärt om. Jag såg fram emot när du och mamma skulle komma till skolan. Jag har aldrig "skämts" (fel ordval) över att ha dig som min pappa, och mamma som min mamma. Varför ska man inte tycka att det är härligt att ha världens bästa föräldrar och grund? Jag förstod inte. Jag förstår inte. Det är ju en trygghet utan dess like.
Jag ville visa upp er. Mina föräldrar. Mina bästa. Jag ville visa alla att ni var och är mina föräldrar. Dom jag får vara med varje dag. Dom som hjälper mig när som helst. Jag var stolt. Jag är fortfarande stolt, och kommer med all säkerhet alltid att vara det. Över mina föräldrar. Över min bror. Över min familj och släkt. Vänner.

Hör jag från någonstans att det är någon som "hatar sin familj", "skäms över sina föräldrar" eller dylikt - då blir jag arg inombords. Man borde känna skam om man skäms. Skämmas över att man skäms över tryggheten. Glädjen.
Man vet aldrig när man inte kommer ses igen. Man vet aldrig. Alla från barn till vuxna är för dåliga på att uppskatta sin familj. Att uppskatta sin trygghet. Värna om den. Att visa tacksamhet.

Men faktiskt, så är det någonting som jag inte behöver skämmas för - för jag har alltid varit så glad att jag har den tryggheten jag har haft och fortfarande har. Jag har alltid velat visa upp min familj för hela världen. Vi har alltid skrattat tillsammans. Allihopa. Vi är vänner. Vi sitter ihop.

Jag känner mig fortfarande trygg. Det är bara det att en del av tryggheten, den ger mig trygghet från någon annan plats nu. En plats som jag inte känner till. Inte ännu.
När du försvann, pappa, då försvann inte tryggheten. Utan det var saknaden och sorgen som växte.

Stor kärlek ger stor sorg. Jag saknar dig så mycket.