Hej världens bästa pappa.

Jag kollade precis på ett av fotona på dig som sitter på en av köksluckorna. På det fotot kollar du rakt fram. När man kollar på fotot ser det ut som att du tittar rakt in i ens ögon. Det är... (häftigt är nog fel ordval, men du förstår vad jag menar). Vissa gånger har jag sagt några ord till fotot. Eller, egentligen till dig. Tänkt. Pratat. På något vis. Antingen högt för mig själv, viskat eller tänkt inombords.
När jag har gjort det har min första tanke alltid varit att så kan jag ju inte göra. Men sen efter några få sekunder slår det mig att jag ju gör det för min egen skull - för att jag vill prata med dig. På mitt egna vis. Precis som i skrivboken jag skriver till dig minst en gång varje dag. Alltid innan jag går och lägger mig.
Jag har intalat mig själv att det är nyttigt, så länge som jag känner att jag får ut något utav det. Och än så länge får jag det - för det känns som att du sitter bredvid mig när jag skriver. Som om jag pratar med dig. Bara att jag inte får någon direkt respons. Men det behöver jag inte. Jag försöker tänka mig hur du reagerar på allt istället. Ibland går det bra. Ibland går det mindre bra.
Men så är det med allt i livet, eller hur pappa? Man får ha tålamod.

Jag kommer aldrig förstå hur du kunde ha sådant tålamod med allting som du hade. Samtidigt som du var den personen som alltid skulle vinna.
Jag har inte tålamodet efter dig - men tävlingsmänniskan kommer aldrig försvinna. Där lever du kvar med all säkerhet. För evigt.
Världens bästa pappa. Världens sämsta förlorare. Världens bästa vinnare.
Tänk om man kunde ha styrt över cancern också. Vunnit. Slagit cancern i ansiktet. Det hade för oss alla varit den bästa segern. Den kom inte. Det gick inte.
Nu får vi försöka vinna över sorgen istället. Nästa steg. Utmaning. Ska klara. Ska klara av att leva med det. När jag har lärt mig att leva med sorgen och saknaden efter dig - då har jag vunnit pappa. Då har jag vunnit. Och det är inte nu.
Tålamod Lisa. Tålamod.

Tålamod... Det gäller oss alla.