Tänk att man alltid kommer ha den där saknaden inom sig som ömmar likt blåmärken i hjärtat. Som eld.
Jag tror inte på det där, att när man går vidare i sitt sorgarbete, lämnar det tidigare stadiet bakom sig. Jag tror att det för alltid följer med. Alltid. Alltid. För alltid. Jag tror att det alltid kommer göra lika ont, men att man till slut vänjer sig vid den där eldande smärtan - och bygger sin vardag på den. Vardag byggd på smärta.
När man ena stunden ler, kommer man på sig själv hur den otäcka verkligheten är. Då ler man inte längre. Det går inte att le. Bara på låtsas. Man vill inte le. Då vill man skrika. Skrika. Slå. Gråta.

Den där smärtan... Den där saknaden... Den där kännedomen om orättvisa och maktlöshet... Den kommer alltid vara precis bredvid dig - till och med inuti dig - och slå på dig med sina orättvisa, hårda, kalla knytnävar. Respektlöst. Elakt. Hårt.

Vet du vad det svartaste är, pappa? Att det aldrig kommer sluta. Jag skulle göra vad som helst för att orättvisan inte skulle ha dykt upp från första början. Jag skulle göra allt, vad som helst, för att du skulle få andas. Leva. Skratta. Här med oss. Ta bort din smärta du hade och fick uppleva. Varför slog den där orättvisan på dig pappa?
Dom där knytnävarna fyllda med orättvisa och saknad kommer alltid att knacka. På mig. På oss.

Jag saknar dig så oerhört mycket. Jag vill vara med dig.

Jag älskar dig - varje dag.
Jag undrar om du ser mig. Lite grann.