Pappa,

ibland drar jag paralleller. Om allt möjligt. Mellan allt möjligt. I natt gjorde jag det.
Mamma satt i min soffa tills jag hade somnat i natt. Hon gick ingenstans.
Precis som hon gjorde med dig på sjukhuset. Fast då mycket, mycket längre. Varje dag. Varje kväll. Nätter. Hon gick ingenstans. Familjen är det viktigaste man har. Det får jag bevis på hela tiden. Hela tiden.
Parallell nummer ett.

Under natten har jag legat däckad, och vaknade halv ett idag. Jag drömde. Och jag minns allt jag drömde i natt. Du fanns med på ett hörn också. Allt var som vanligt.
Parallell nummer två.
Jag drömde att jag och laget spelade en final. Mot ett lag med orange tröjor.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och i drömmen fick jag veta att farfar var sjuk. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
När jag vaknade var jag tvungen att tänka. Det var bara en dröm. På gott och ont.

Parallell igen. Nu till verkligheten. Det som skett.

Den 10 mars var jag och skollaget och spelade andra omgången i SM. Åren innan var det alltid där det tog stopp i SM. Men inte den här gången. Inte den här dagen.
Vi vände och vann. Vi sprudlade av glädje tillsammans. Vi hade vunnit, och vi hade gjort det tillsammans. Jag åkte därifrån med glädje i huvudet. Ingenting kunde ta ifrån mig den glädjen. Trodde jag.
Jag kom hem. Och då hade du tagit ditt sista andetag. Du hade gett dig av. I cancer. Då föll allt. Nu fanns ingen glädje längre. Ingen alls.
Det var ingen dröm. Det var bara ondhet.

Paralleller.

Ibland är drömmar bra.
Ibland är drömmar dåliga.
Ibland är drömmar glädje.
Ibland är drömmar inget.
Ibland är drömmar inget,
annat än ren sorg.
Jag saknar dig pappa.