Jag, mamma och Johan har fått en låt tilldelad oss från mammas syster. Vi brukar spela den här hemma, pappa. Jag gör det just nu. I min ensamhet. Mamma är och pratar i sorggrupp just nu. Jag tycker om att hon gör det. För det är bra för henne. Och då är det bra för oss med. Texten är fin. Otroligt fin. Och sann. Jag har min egna terapi med den här låten. Sjunker tillbaka. Tänker tillbaka. Fäller tårar. Ler. För dig. För din skull. För alla minnen.
Sen vi "fick" den här låten har den betytt mycket. Ända från de första tonerna till sista ordet. Den gör att jag inte känner mig ensam i den här situationen - att vi har hela släkten och massa vänner med och bakom oss. Hela tiden.

När det otänkbara händer
Som ingen människa kan förutse
När ödet ger dig en hand
du aldrig ville se
Kan någon se nån mening
i något av det som sker
Varför drabbades just du
Varför just här och nu

Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Inget hörs och inget syns
När en värld plötsligt bryts itu
Dagar kommer och dagar går här
Solen skiner som förut
Det är nåt vi gärna glömmer
Det här livets bräcklighet
Och  för dom som lämnas kvar
Bara frågor inga svar

Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Du kommer klara det här
Ge det den tid det tar
För varje vilsen människa
finns en väg tillbaks

Tillbaks…

Å du har en lång mörk väg framför dig
Som du aldrig tänkt att gå
Man får ta ett steg i sänder
Vad ska man annars göra
När det otänkbara händer

Sover du gott, pappa?
Drömmer du om oss?
Drömmer du om hemma?