Hej världens bästa.
Förlåt för att jag inte har skrivit till dig här på två dagar. Det var inte meningen. Det ska inte hända igen, det lovar jag. Precis som jag lovar att jag aldrig kommer sluta älska dig. Likaså aldrig sluta sakna dig.

I fredags åkte jag hem till Sophie och hade en heldag och helkväll med henne och hennes familj. Dom får mig att må bra allihopa där, för dom är så lätta att vara med. Dom är liksom som jag på något sätt.
Igår morse på väg till jobbandet, så hade jag behövt lite av dina krafter. För ingenting (verkligen ingenting) gick min väg då. Och allt blev för mycket, och det kom tårar. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag har blivit mycket känsligare gällande vad som helst sen allt började, pappa. Man reagerar mycket djupare på allt nu för tiden. Jag är mycket närmare bristningsgränsen - om det finns någon sådan - hela tiden. Det är en tyngd som ligger där hela tiden. Så är det för oss alla. Men jag vet inte om jag kan kalla det att man har blivit svagare. Är det så, pappa? Att jag har blivit svagare sen allt hände? Jag behöver dig. Jag behöver dig hela tiden. Vi behöver dig hela tiden.

Igår kväll gick jag hem till Niko och hade det super med henne och Elin. Jag tycker så mycket om dom där två människorna. Dom får mig alltid, alltid att le. Oavsett vad. Det är en styrka dom har.
Vi åkte in mot stan, men där blev det rätt lugnt och mest väntan kändes det som. Senare mötte vi istället upp Johan och några av hans kompsar och satt och pratade lite. Efter det gick vi skilda vägar och jag kom nyss hem från Stenhamra.

Jag tänker på dig hela tiden pappa. Hela tiden.
Jag saknar dig varenda ögonblick varje dag.