Orättvisan tar fram mina tårar. Varför just du, pappa? Varför så plågsamt? Och varför så snabbt? Kom tillbaka till oss... snälla? Jag ville orka för oss båda. Men det gick inte. Och nu tar inte tårarna slut.

Ser du mig? Ser du mig, pappa? Det är ensamt utan dig. Väldigt ensamt. Och det kan ingenting ändra på. Bara stundtals. Men aldrig för alltid. Det är det som gör ont - att jag faktiskt vet om att du inte kommer tillbaka hur mycket du än vill. Hur mycket jag än vill. Hur mycket vi än vill. Men jag vill inte veta om det. Du kommer inte komma tillbaka och göra oss hela igen. Det är overkligt. Det är fel. Fel av orättvisan. Ont.

Tillsammans brukade vi ju klara av vad som helst. Den här gången gick vi tillsammans ut ur striden, men som förlorare. Vi är inga förlorare pappa. Vi är ju vinnare...? Vi förlorade kampen. Vi förlorade dig. För första gången. För sista gången. Vi är världens sämsta förlorare. Och världens bästa vinnare. Med dig i laget. Du har givit mig så mycket. Vinnarskalle.

När ska jag få gömma fjärrkontrollen för dig igen? Aldrig? Det vill jag inte gå med på. Aldrig. Aldrig i livet, pappa. För det är fel. Jättefel.