Hej (äntligen) världens bästa pappa!

Idag orkar jag sitta upp lite längre. Sen i söndags har jag inte lämnat sängen många gånger, förutom i onsdags då vi åkte in till akuten. Jag tänkte mycket på dig när vi var på Karolinska. Jag kände att jag ville krypa på väggarna när jag bara fick ligga och vänta en relativt lång stund, som inte alls var länge egentligen. Och då kom jag och tänka på hur länge du måste ha fått vänta alla gånger du och mamma var där inne. Hur många gånger du varit där inne. Jag vill nog inte veta. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
Det enda jag tänkte på när vi kom fram var dig. Tiden hos dig där. På sjukhuset. Parkeringshuset. Hissen. Vägen fram till avdelningen. Lukten. Stämningen.
När jag låg inne i mitt rum tror jag att mamma grät. Inte för att jag låg där jag låg, utan för att det var här du brukade vara. Och vi. Men inte längre. Mamma sa till mig när vi var där inne i onsdags, att "det var länge sen vi var här nu, Lisa". Svaret tillbaka blev ett svagt "ja". Tiden går så fort, pappa. Oförskämt fort. Men tiden tar inte bort minnena man har därifrån. Aldrig. Aldrig i livet.

När jag fick höra att dom skulle köra in mig till lungröntgen så blev jag ledsen. Du fick röntga lungorna. Och det var i dina lungor som grunden för allt satt. Och sen överallt. Konstigt. Skrämmande. Stackars lilla pappa. Fina pappa.
När jag stod upp vid röntgen så kände jag mig ännu konstigare än vad jag gjorde när vi var på väg in. Från ingenstans. Jag minns att jag började skaka, och sen vaknade jag upp mitt på golvet med ett dunkande huvud med några sjuksköterskor kring mig. Jag hade svimmat och mindes ingenting. Mitt under lungröntgen. Det var obehagligt. Jag har ju aldrig svimmat förut. Tur i oturen att jag var på ett sjukhus omringad av läkare när jag föll ihop. Eller hur?
Är det så det känns att lämna livet, pappa? Att bara inte känna när det händer?

Jag har aldrig varit såhär sjuk. Jag är ju sällan sjuk. Eller hur, pappa? Jag har haft väldigt ont dom här dagarna. Inuti och utanpå kroppen. Jag har fortfarande ont. Och jag har ätit väldigt mycket alvedon, och då har smärtan gått ner lite. Men du... du fick ha ont hela tiden. Hela tiden. Ingenting hjälpte. Ingenting. Och det är en smärta jag aldrig kommer förstå förrän jag får uppleva den själv. Älskade pappa. Jag hoppas vid allt - precis allt - att du inte har ont längre. Vart du än är.
Det gjorde ont att se att du hade så ont - men det var du som fick uppleva den riktiga smärtan. Vi fanns bara bredvid och runt omkring. Hur gärna vi än ville ta din smärta, så gick det inte. Min fina pappa.

Jag tänker mycket på dig pappa. Hela tiden. Sen i söndags har jag bara legat i sängen hela tiden förutom timmarna på akuten, och då har jag många gånger tagit fram mobilen och kollat på alla bilder. Många bilder på dig. Både i mobilen och på mina väggar.
Du är hos mig hela tiden. Jag saknar dig så mycket.

Nu är det dags att lägga sig ner igen. Jag börjar bli lite snurrig nu.
På måndag får jag veta om jag har svininfluensan eller den nya influensan. Det känns som att det kvittar vad det än är, för jag har nog redan mått det sämsta man gör under tiden man är som sjukast i influensan. Det känns som att det går åt rätt håll.

OHANA
Tänker
på dig.
Alltid.