Hej älskade älskade pappa.

Igår var jag me Trophy från lunch och vi bara mös hela dagen. Sen åkte vi hem till oss och mös ännu mer och åt oss ordentligt mätta. En typisk trött-lördag. Med en av dom bästa jag vet och har. Min  Sophy Trophy. Vi är bäst på att inte göra någonting tillsammans. Vi är bäst på att inte anstränga oss det minsta. Som högst gå till köket och ta mer och äta. Hon är viktig för mig. Jätteviktig.

I morse bar det iväg tidigt till hemmamatchen, för vi hade samling halv 10. Man är inte van att gå upp när det fortfarande är mörkt ute för att sen spela match. Det är inte ofta man har så tidiga matcher längre. Jag var trött.
Men vet du, pappa? Vi kom där ifrån med 3 nya poäng. Vi är Zunda, vi. Det kändes att jag har varit ordentligt sjuk under hela matchen, men det gick rätt bra ändå. Alla var bra idag. Förutom i sista perioden. Men den är det bara att glömma snabbt som ögat. Vi kunde kanske ha fått med oss några fler mål, och jag tror vi fick 7 utvisningar mot oss. Det är ganska mycket. Men vi vann med 6-1 iallafall och det var kul. Vi har kul tillsammans i vårat fina lag. Lagkänsla. Glädje.

Mamma sa att du hade varit stolt idag med. Dom orden tror jag på.

Direkt efter matchen kollade jag på texten på min arm... och tänkte på hur konstigt det är att inte se dig på läktaren längre. Men på något vis så vill jag hoppas och tro att du ser min ändå. Jag vet inte hur. Men man får drömma. Man får tänka. Det är viktigt. För en själv.

Nu när du inte gör den där minen längre,
då gör jag den åt dig. För dig. Med dig.