Hej finaste pappa.
Jag är hemma från sjukhuset nu, äntligen. Det är så skönt att få vara hemma igen. Har legat där sen i lördags. Och jag mår bättre. Men man är lite svag. Men det gör inget. Jag kommer igen.
Det positiva är att det inte är någon slags influensa iallafall. Det gjorde mig lugnare när jag fick veta det.

Karolinska... jag hatar att vara där. Det spelar ingen roll att all personal är jättesnäll, omtänksamma och försöker göra allt för att man ska må bra och bli frisk. Det spelar ingen som helst roll... för det kommer alltid, alltid vara den platsen där vi spenderade väldigt mycket tid under den korta tiden du var sjuk. Det kommer alltid, alltid vara platsen där dom hittade din sjukdom.
Miljön får mig att tänka tillbaka. Den alldeles för långa och stora sjukhusskjortan man har på sig får mig att tänka tillbaka. Alla möblerna. Glasen. Tv'n. Filtarna. Maten. Armbandet med namn och personnummer. Lukten. Alla stick i armen. Kateter. Ensamheten. Allt fick mig att tänka tillbaka på när det var du som låg där. Älskade pappa.
Jag har tittat på mycket tv under mina dagar, kvällar och nätter där i sängen i mitt rum. Kommer du ihåg när jag och Johan klämde oss ner i din säng bredvid dig och tittade på tv i ditt rum? Din sjukhussäng. Ditt sjukhusrum.
Jag tyckte det var skönare när du fick byta sjukhus. Och slippa den där miljön.

Min första morgon jag vaknade på sjukhuset var det din och alla andra pappors dag. Fars dag. Varje dag, nästan hela tiden, tänkte jag på dig när jag låg där.
Jag ville inte vara där. Fast jag behövde. Jag ville inte vara där. Precis som att du inte heller ville vara där.
Jag ville bort därifrån bara efter några dagar. Du... du fick ligga kvar. Oförtjänt. Min älskade, stackars lilla pappa.

Igår fick jag skratta en del när först Yasse kom på besök. Sen kom Johan, Elin och Trophy. Och mamma såklart. Jag blev så glad.
Blev du glad varje gång vi steg in i ditt rum, pappa? Det vet jag. Dina kramar och ord kommer alltid vara inristade med guldbokstäver inuti mig.

Tack för att du gjorde så att Djurgården klarade sig kvar i Allsvenskan pappa. Jag låg i sjukhussängen och såg. Jag började gråta. Ensam. Jag tänkte på dig. Ensam. Ditt Djurgården. Blåränderna går aldrig ur. Visst, pappa?

Du är finast i världen.