Vet du vad jag gjorde igår, pappa?
Jag gick in till ditt och mammas sovrum. Jag tittade igenom din mobil. Alla sms. Alla videpklipp. Alla bilder. Jag hörde din röst på videoklippen. Jag såg ditt ansikte på videoklippen. Jag såg ditt leende. Tårarna kom. Dom flödade. Några sekunder senare... vet du vad jag hörde då? Jag hörde ditt skratt på ett videoklipp. Då brast det. Ditt skratt som jag hört framför mig hela tiden, varje dag och velat dela tillsammans med dig - där var det igen. Skrattet. Skrattet som fick mig att vara världens lyckligaste. Där var det.
Jag såg ingenting. Tårarna täckte allt. Jag hörde din röst. Och det var på riktigt. Även om den var inspelad.
Jag tittade på fotona som hänger på väggarna i erat rum. Över era sängar. Jag tittade genom korten från mig och Johan till dig. Det var många fars-dag-kort. Allt finns sparat.
Din röst finns på så otroligt många filmer från alla år. Det är jag tacksam för. Min fina pappa. Jag vill att du ska andas.

Vet du vad jag mer gjorde? Jag satte mig i din säng, tog upp din keps och luktade i den. Den luktar fortfarande du. Sen gick jag till din garderob. Tog lite på dina kläder. På ett uppgivet, svagt sätt. Luktade lite. Nu kom sorgen ännu närmare. Som om den åt på mig. Det gjorde ont. Men jag får nog skylla mig själv. Jag ville bara komma ännu lite närmare dig. För jag saknar dig så.
Jag saknar dig så mycket pappa, och vill inget hellre än att du ska få leva. Hur ska man någonsin kunna vara beredd? Och hur ska man någonsin kunn leva vidare? Tålamod var din starka sida. Inte min...

När ska vi skratta tillsammans igen, pappa?