Det kommer för mig alltid vara en liten slags gåta hur du brydde dig så mycket om alla andra, pappa. Särskilt din familj. Särskilt mig och Johan. Jag finner inte riktigt orden, men... det är helt fantastiskt. Otroligt. Unikt. Det enda du tänkte på när du var sjuk - det var mamma, mig och Johan. Och våran framtid. Dina barn. Jag kommer nog aldrig att förstå receptet för det fullt ut, men jag ska göra allt i min makt för att bli som du. Sannigen är nog att man är den man är. Och det var du - den omtänksamma. Den snälla. Den roliga. Den rättvisa. Den coola.

När jag blir stor - då ska jag bli som du. Nu vet jag det; svaret på frågan som man alltid fick när man var liten ("vad ska du bli när du blir stor?"). Nu vet jag det. Jag ska bli som du. Och det får ta den tiden det tar. Jag har börjat sedan jag var liten, för jag är som du på många sätt. Johan också.

Vi saknar våran pappa. Vi saknar dig hela tiden.
Kom tillbaka till oss, pappa. Kom tillbaka, snälla.

PS. Vet du, pappa? Du ska bli morbror för x:ende gången. Jag vet inte såhär på rak arm hur många du är världens bästa morbror (och farbror) till just nu, men du ska bli det igen i slutet på mars/början på april. Din lillasyster ska få ett till barn. Jag längtar. Det vet jag att du också hade gjort. Nu är vi jättemånga tillsammans och snart ännu fler. Världens bästa familj och släkt. Eller hur?

God natt min ängel.
Jag skickar två pussar till dig.
Den ena ska landa på pannan.
Den andra ska landa på kinden.
Känner du? Sov gott papi.