... och din säng bara mer tom ut för var dag som går, pappa.
Det är som att det ekar här. Tomrummet fylls ut med saknad.
Saknaden bygger upp tomrummet. Du ska vara här. Här. Nu.
Vi ska ju skratta tillsammans. Du och jag. Som alltid förut.
Förut när tiden inte stod stilla, och du fick leva. Andas. Skratta.
Det gör så ont utan dig pappa. Det är som att någon drar i mig.
Igår kväll låg jag och läste i boken som man ska läsa i sin takt.
Jag klarade bara av några sidor. Sen insåg jag att jag inte var redo.
Tänk när den dagen kommer... då jag vågar leva vidare helt.
Just nu går det knappt att stava till det. Så långt bort är den dagen.
Jag vill att du ska komma tillbaka. Så att vi kan skratta tillsammans.

Kanske är jag redo imorgon...