Pappa,

på kvällarna på sjukhuset reste jag mig ur sängen för att borsta tänderna.
Sen gick jag till min "hall" som är innan man kom in i rummet. Vet du vad jag gjorde då?
Jag gick långsamt. Jag stängde ögonen. Blundade. Gick sakta framåt. Ett steg i taget. Sen när jag kom fram till rummet, öppnade jag ögonen. Tittade. I hopp om att du skulle ligga där. I min säng. Ligga i en sån säng som du senast gjorde. Sen kom tårarna längs kinderna. Du låg inte där.

När jag tänkte på vad jag gjorde, så kände jag mig knäpp. Men jag gjorde det för att jag ville. För att jag kände att "man vet ju aldrig". Jag gjorde mig själv lika besviken varje gång. Men jag försökte iallafall. Vad som helst för att få träffa dig.
Men nu var det min tur att lägga mig ensam i sjukhussängen. Med den stora skjortan. Och fälla tårar.

Nu var det min tur att ha på mig en sjukhusskjorta.
En sån som du har på den här bilden. Min fina pappa.
Du ser så utslagen ut. Besegrad. Trött. Ledsen.
Det var du. Det var vi. Det är du. Det är vi.
Jag älskar dig - varje dag.
Idag är det 8 månader sen du slutade andas med oss.