Jag vill skrika. Jag är arg. Jag är ledsen. Jag har ont.
Men ingenting hjälper. Ingenting kommer någonsin hjälpa.
Det spelar ingen roll hur mycket jag vill ha tillbaka dig, pappa.
För ingenting kommer någonsin göra att jag får tillbaka dig.
Och det är just det som tar fram den där kokade känslan i kroppen.
Frustrationen att du ofrivilligt rycktes ifrån oss. Maktlösheten.
Jag vill skratta med dig. Hela tiden. Jag vill göra sakerna vi gjorde.
Sakerna vi alltid gjorde varje dag. Du och jag tillsammans. Vi två.
Det är när man inte kan göra dom där vardagliga sakerna, som man inser att du är borta. Borta för alltid. Att du bara finns i drömmarna nu. Jag förstår inte att tiden går framåt. Det trodde jag aldrig. Jag vill backa tiden. Flera år. Men det går inte, pappa. Eller hur? Det går inte...

Jag är stolt över dig. Har alltid varit.