God morgon älskade pappa.

Det var skönt att äntligen få sova i sin egen säng igen. Sjukhussängar är så hårda. Även om det finns knappar som man kan justera allt på.
När jag blev inlagd i lördags började sjuksköterskan förklara hur allt fungerade där inne. Det var inte nödvändigt att förklara. De behövdes inte, sa jag svagt till henne. Jag kunde redan allt. Sånt där är inget man glömmer. Du hade ju precis lika dana knappar.

Du fick många varma pussar av mig när jag låg där ensam. Jag var ledsen väldigt många gånger för din skull, och dom tårarna tar du emot som varma pussar. Det har du skrivit. Och dom orden litar jag på. För jag litar på dig.

PS. Vet du pappa? I början av förra veckan - när jag knappt orkade röra mig - så kämpade jag för att vända på mig i sängen. Det var sent på kvällen. Nästan natt. Jag kollade mot fotot på dig och mig när jag är bebis. Jag hoppade upp ur sängen. För vet du vad jag såg? En jättestor spindel. Jag lovar att den var jättestor. Och jag lovar en till sak; att du hade skrattat när du såg varför jag ropade in mamma och var skräckslagen. Som alla andra gånger jag blir vettskrämd av en spindel där en spindel inte ska röra sig. Jag kan höra ditt skratt, och se din min. Jag önskar att jag hade kunnat ropa in dig också. Men mamma räddade mig den här gången.

Orättvisan kommer alltid vara total.
Och hela tiden byggas på. Dag för dag.
Jag kan höra ditt skratt hela tiden.
Jag vill så gärna skratta med dig igen.
Någon gång - då ska jag göra det.
Tillsammans med dig. Bredvid dig.