Det finns något. Det finns något som alltid kommer att leva kvar. Förutom alla minnen som fortsätter sprida kärlek, glädje, saknad och sorg - så finns det något mer. Någonstans. Innanför hjärtat eller utanför hjärtat. Det vet jag inte. Kanske på båda ställena. Kanske på fler som jag inte har funnit ännu.
Alla människor drabbas av livet. Får man kalla det så - drabbas? Man kan kalla det drabbas, men också att ha lyckan att få leva livet. Drabbas kallas det för att det innehåller så mycket som man inte själv valt som gör att man inte får leva livet och vardagen som man vill. Orättvisa. Men man lär sig att leva med det. För att man måste. Efter ett tag är det just det som är livet och vardagen. Efter ett tag kan livet drabba en människa igen. Och så måste man börja om. Tillbaka på ruta ett eller två. Man kanske måste bygga ett exrta skal på sin individuella bubbla man byggt upp i hopp om att det någon gång måste få ett stopp. Oändlighet.
Lyckan kallar man livet för att det är just det så många gånger - lycka. Skratt. Glädje. Gemenskap. Kärlek. Vänskap. Oändlighet. Många gånger är det lycka att vara med i livet. Ibland känner man inte så. Då är det någon som har upptäckt ens uppbyggda, trygga bubbla vid fel tidpunkt - och så spricker den för en stund. Om så bara för ett litet tag. Sekunder, minuter, timmar, ett dygn. Det blir svårt. Motvind. Bara för att tryggheten kom i obalans. Det krävs tålamod och kunskap. Men det är ingenting man besitter från början. Faktiskt. Man måste vara med om en knuff för att förstå och inse. Det kanskr är tur att det är så. Det tror jag. För annars kan man nog inte heller uppleva lycka, om man inte har något att jämföra med. Något att falla tillbaka till. Den där tryggheten. I form av nutida händelser. I form av både astrakta minnen och minnen som går att se och röra vid. I form av värme. Trygghet är individuellt. Trygghet är helt olika saker för olika personer. Och det är bra. Så att man kan få ha sin egen trygghet - sin egna fristad och bubbla som ingen annan lever i. Bara du. Så att man också kan dela med sig när man vill. Man måste inte. Det är också en slags trygghet. Att veta.
Det finns något. Min egna bubbla som jag har byggt upp efter att orättvisan spelade oss ett spel - den lever jag i när jag vill leva i den. Annars går jag bara ur den som jag går ut ur vilken dörr som helst. Och så vet jag med säkerhet att jag kan kliva in i bubblan igen - falla tillbaka - utan att behöva knacka. Utan att behöva en nyckel. För det är min bubbla. Bara min och ingen annans. Jag har en dröm. Som alltid kommer leva kvar. Det finns något. Innanför bubblan. Utanför bubblan. Skalet. Skiktet. Bara jag kan koden. Bara jag har nyckeln. Alla har en bubbla, men alla använder den inte.
Det finns något som alltid kommer leva kvar. Och det är den där drömmen. Drömmen om att jag någon gång ska få träffa dig igen. Man får drömma precis vad man vill. Precis som att jag och min bror har fått lära oss att man får önska sig precis vad man vill, men man kanske inte alltid får det. Det har pappa och mamma lärt oss sen vi var små. Och så är det. Man får drömma precis vad man vill. Iallafall i min bubbla.

Jag saknar dig, världens bästa pappa. Med och utan vingar.
Du är med i min dröm. Du är med i min bubbla.