När man sitter i lugn och ro - det är då man har tid att titta på verkligheten igen. Titta tillbaka och titta på nu. Inte framår. Vissa dagar glömmer jag bort hur min overkliga verklighet faktiskt ser ut. Jag tror fortfarande att du är på semester, jag lurar mig själv, mitt hjärta och min själ. Att titta på foton på dig för mig själv gör att jag kopplar bort allt som är runt omkring. Jag skulle kunna sitta mitt i ett världskrig, och ändå bara sitta och titta på dig. Drömma mig bort. Komma ihåg alla minnen som jag är så rädd för att glömma en dag. Men varför skulle jag glömma, pappa? Är det något jag är rädd för så är det just det - att glömma något som har med dig att göra. Ord, utseende, doft, kläder, handstil, musiksmak, skratt, ögon, mat. Jag är livrädd för att en dag glömma. Att en dag inte längre komma ihåg. Inte minnas. Vissa är rädda för att förlora. Vissa för att ha fel. Vissa för döden. Jag är rädd för att glömma. Men jag vet att det inte finns en risk till det. Men en rädsla är en rädsla. Jag vill aldrig någonsin glömma. Du var mitt hjärta. Du är mitt hjärta. Och det finns ju alltid tillgängligt så länge man andas, och när man förlorat andetagen så spelar det ingen roll, för då träffar jag det som jag är så rädd för att glömma. Dig. Allt med dig. Hela dig. Det vill jag med hela mig, och jag vet att jag inte är ensam. Någon gång ska vi ses. Jag är fortfarande envis, som du. Jag är fortfarande stark, som du. Du finns kvar i många olika former som jag måste ta fram när jag inte kan få tag på dig på annat sätt. Då får jag visa att du finns kvar inom mig - att jag är som du i många lägen. Även om det bara är jag själv som vet om det många gånger, så är det det som är det viktigaste. För det är min saknad. Min sorg. Min kärlek. Bara min. Till dig.