Överallt nämner människor sina föräldrar. Båda sina föräldrar. Sin mamma. Sin pappa. Som om det vore något självklart. Jag trodde också att det var självklart förut - tills orättvisan visade sitt onda ansikte och slog mig i magen med sina stenhårda nävar. Den röck dig ifrån mig. Ifrån oss. Vi som behövde varandra. Nu får jag inte ropa på dig längre. Nu får jag inte prata med dig längre. Inte skratta, krama eller skämta med dig längre. Jag får istället fälla tårar för dig. Jag får sörja och jag får sakna. Jag får minnas och vara glad för det jag har haft med dig. Det är jag också - oändligt glad och tacksam. Jag är inte den människan som klagar, tvärt om. Jag är bara en dotter utan pappa. En dotter med en mamma utan sin man och med en lillebror utan sin pappa. Jag hatar att klaga, och det är inte meningen att klaga pappa. Det är bara det att... jag saknar dig så fruktansvärt mycket och vill att du ska få vara hemma med oss.