Idag är det precis tre år sedan jag skrek. Tre år sen jag hörde ordet cancer för första gången i våran familj. Tre år sen livet vändes upp -och ned och rädslan att förlora dig tog över allt. Det var en fredag och du och mamma satt bredvid varandra, mamma höll om dig och jag såg någonting jag aldrig sett tidigare... Jag såg rädsla och ledsamhet i dina ögon. Oro. Ett blödande hjärta. En orolig själ. Sen kom meningen jag aldrig trodde jag skulle få höra innanför våra väggar. I vårat hem. Sen den dagen vet jag hur rädsla känns. Och maktlöshet. Jag kunde inte göra någonting. Tårar. Skrik. Uppgivelse.
Morgonen efter låg vi alla fyra tillsammans i din och mammas säng. Och du sa att vi skulle klara det här tillsammans. Du visste nog från början att det inte skulle gå som vi ville, men du ville inte göra oss mer rädda än vad vi redan var. Du var våran hjälte. Våran stjärna. Det gick inte som vi ville. Orättvisan tog över. Sparkade oss hårt i magen och stack en kniv i hjärtat.
Tre år sedan. Hur kan tiden gå så fort utan dig när det känns som att det var igår? Jag kommer aldrig i hela mitt liv glömma den dagen pappa. Aldrig någonsin. Känslan och orden kommer alltid vara inristade inuti mig. Djupt. Dina ögon... du var så rädd. Jag också. Mamma också. Johan med. Jag satt i din famn så länge jag bara kunde. Ville inte släppa taget.
Sen den kvällen gick jag aldrig och la mig utan att ge dig en kram. Vi kramades varje dag. Sen den 12 december 2008.
Jag saknar din famn pappa. Kom hem.