Min älskade pappa,
igår var det Idol-final. Då dom ropar ut vem som vunnit allt och får skivkontrakt för att dom är bra på det dom gör. Dom vinner en ny vardag. En livsförändring. Folk har röstat fram vinnaren. Och programledaren ropar ut vinnarens namn vid klockan 22:40 ungefär. Det är glädjetårar för den som får höra sitt namn och den som inte vann är glad för den andras skull. Det är fint.
Men samma tidpunkt för tre år sedan, när programledaren ropade upp Kevin Borgs namn i Idol-finalen, hörde jag under samma sekund för första gången att du hade cancer. Allt blev tyst. Och jag skrek. Livsförändring. Det kändes som att livet gick under. På en sekund. Veckorna innan dom orden den kvällen gick jag runt och oroade mig. För att du verkade må dåligt. Du var dämpad. Inte lika glad som vanligt. Och du gjorde tester. Men jag visste inte för vad. Jag tänkte att huvudvärk kan ju faktiskt vara allt från stress till hjärntumör. Det sa jag för att överdriva, och för att på något sätt lugna mig själv att det inte behöver vara det värsta tänkbara. Vad fel man kan ha. Innerst inne visste jag nog att allt inte var som det skulle. Men jag ville inte se. Inte det. För det fanns inte. Det var främmande. Alldeles för främmande. När Kevin Borg vann Idol, förlorade vi kampen mot orättvisan som alltid funnits - men som inte hade visats hos oss mycket alls innan. Vi fick en kamp mot orättvisan. Sen dess har mitt hjärta vid samma tidpunkt blivit oroligt. Sårbart. Känsligt. Rädd för att vara ensam. Det är som att hjärtat kopplar ihop känslan som uppstod just då, pappa. Och jag vill bara skrika. Precis som jag gjorde då. Gråta.
Jag saknar dig så mycket. Kom hem. Det är faktiskt julafton snart. Då ska alla vara hemma.