Står utomhus i morgonmörkret. Det är några minuter kvar tills bussen går. Under dom minuterna hinner hjärnan och hjärtat tänka och känna så mycket. Det är så det är med saknad Och sorg - det ryms precis överallt. Tiden finns. Jag stod och tänkte på sista gången jag fick se dig. När jag stod där. Med båda fötterna på jorden. Jag hatar det. Jag hatar att jag har sett dig för sista gången.