Igår när jag tog studenten pappa, kändes det helt otroligt - jag var så himla glad och lycklig.
Men precis när jag skulle ta sista stegen ner för trappan, då kom tårarna för sorg. Du stod inte där pappa. Du var någon annanstans. Jag vill veta vart du var. Jag vill veta om du såg mig.
Jag fick pris som klassens elev pappa, och fick ställa mig längst fram i kyrkan där i var för att springa ut och ta emot ett diplom och presentkort. Såg du det?
Precis när vi sprang ut så kom regnet. Var det du som ville visa att du är där uppe, och gråter för att du inte får vara här nere? Här nere med oss - din familj...
Jag hade bestämt mig för att ingenting skulle få förstöra min dag igår. Och jag lyckades.
Tack för att du har gjort mig till den jag är idag, pappa.
Jag älskar dig - varje dag.

Ps. Du får bilder från studenten någon annan dag pappa (även fast du kanske såg mig ändå), för du vet ju hur våra datorer håller på. Ibland vill dom bara inte att man ska kunna ladda upp bilder.

Världens största kram