Pappa, jag skrev ju till dig i skrivboken i april att Niclas farmor gick bort, bara sådär. Och det var inte roligt att se han så ledsen. Trots att man "hade sig själv att tänka på" enligt många andra. Men du vet hur jag fungerar. Jag är som Elin - sätter andra  i första hand. Även fast inte bortgång av farmor och pappa är samma sak, så kunde vi ändå prata med varandra om det, om hur man mår gentemot allt annat runt omkring när man känner sorg och mycket annat. Såg man att den andra var ledsen, så behövdes inte alltid några ord. Det räckte med en klapp på axeln, ett sms, ett telefonsamtal eller en kram. Det räckte för att visa att man finns där för den andra.

Idag var Niclas framors begravning. Och jag hoppas att den - trots regnet - blev ljus och vacker. Jag skrev till han att nu har du en fin ängel att vara med, och jag hoppas att han litar på det och på något vis känner att hans farmor är i trygga händer. För då kommer allt att kännas lite lättare tror jag. Nu kan ni se ner på oss tillsammans. Ni två, och många andra. Niclas är min vän och förtjänar att känna en trygghet efter allt hans fina hjärta har gjort och fortfarande gör. Så är det bara!