Hej pappsen, har du en bra dag? Idag lyser solen.

Jag skulle ha jobbat idag, men jag är verkligen inte frisk och det är inte likt mig att stanna hemma på grund av sjukdom. Men idag gick det bara inte. Igår kväll och i natt var jag som förlamad. Jag är ju aldrig sjuk annars, men nu, nu passar det minsann. Över tre veckor. Och inget bra svar hos läkaren fick man heller. Vi ska till en annan nästa vecka, om jag fortfarande är sjuk då. Jag vill ut och springa! Jag vill få mjölksyra och känna att jag snart får kramp. Då är det illa.

Kerstin Malmqvist är här nu, hon har varit här ganska länge nu. Det är bra för mamma. Hon och mamma sitter på baksidan och fikar och pratar. Hon saknar dig också pappa. Hon är så snäll. Ni har gjort många roliga saker tillsammans, du Kerstin och mamma.
Det är många som saknar dig. Släkt, familj, dina vänner, arbetskamrater. Killarna i laget och tränarna. Du hann se deras senaste cup, men du kunde inte vara med i båset. Du var för sjuk. Det var för jobbigt. Du satt på läktaren och kollade på istället med mig, stor-Johan och mamma och dom andra föräldrarna. Men du hörde hemma i båset egentligen. Tillsammans med killarna och tränarna. Du sa att "det här när första gången jag ser matchen från den här vinkeln." Det var konstigt för dig att inte vara där du hade varit från början med laget. Då var det ingen som anade vad som skulle ske två och en halv månad senare. Inte ens du själv. Tiden rann iväg. Då hade din röst börjat försvinna och synen blivit lite sämre. Man märkte stor förändring. Men du kunde stå upp och jag kunde krama dig. Ditt ben svek också. Men man kunde hjälpa dig lite i alla fall. Hoppet fanns fortfarande. Viljan fanns fortfarande, även fast motgångarna var tunga som bly. Det är flera i laget som har skänkt pengar till Cancerfonden till minne av dig. Det är fina killar med fina familjer.

Du ska se alla papper vi har fått hem från Cancerfonden, där vänner och familj har skänkt pengar till minne av dig. Vi har så otroligt många fina människor runt oss pappa. Men den finaste är borta.
Tänk om det kommer en dag då man kommer kunna skratta åt allt roligt man har gjort tillsammans, utan att börja gråta också? Man får nog inte ha så bråttom. Tålamod, Lisa. Tålamod.