Vet du pappa? Igår fick jag mamma att skratta. Hon skrattade ganska högt. Och det behövdes inte särskilt mycket faktiskt.
Vet du vad jag gjorde? När vi var och handlade så var det inte så många kassor öppna, och vi stod inte först i kön precis, och alla kunder handlade mycket. Så hör jag hur en tjej i en annan kassa ropar "ledigt i kassa 1!". Och shiiiiiiiiiiit vad jag rusade. Med vagnen i högsta hugg smiter jag före alla, smidig som en ål (eller som ett kylskåp). Och då menar jag före alla. Det såg säkert inte klokt ut, men först i kön - det kom vi! Och toppen på allt, det var att mamma skrattade. Det var som i en komedifilm. Du kanske såg oss...

Men idag, just nu, hör jag hur mamma istället gråter i köket. Hon känner ett så stort ansvar till att min student ska bli så bra som möjligt pappa, och hon råkade göra en grej fel (som går att göra om) och då känner hon ett personligt misslyckande. Hon är så känslig pappa. Ömtålig. Och jag har ingen aning om vad jag ska göra, det känns inte som att kramar räcker längre. Och orden, dom hittar jag inte. Allt hade varit så mycket enklare om du hade varit här.
Jag saknar dig så mycket pappa.

Mamma - du är världens bästa mamma. Och jag bryr mig inte om att någonting skulle bli "fel". Ingenting kan bli fel. Jag lämnar aldrig din sida. Det hoppas jag att du vet om. Även fast inte jag kan göra något åt att det blev "fel" med tårtan. Det är inte hela världen. Dessutom kommer det att bli hur bra som helst ändå. Du är den som kan något här, och både jag och lill-Johan är så otroligt stolta över dig.
Att du gråter mycket är ingenting som är konstigt. Pappa är ju borta. Vi gråter också. Fast mer i skymundan. För oss själva. Jag vet inte hur jag ska "ta hand om" dig. Jag vet verkligen inte. Men vad som än händer - så är jag bredvid dig.

I somras, när ni tre var i Spanien.
Känn ingen press snälla, älskade mamma. Du är bäst ändå.