Tills döden skiljer oss åt
Jag har ju skrivit till dig om Viola. Om hennes familj. Om deras dag idag. Det har jag ju skrivit till dig i skrivboken. Och tack pappa, för att du fixade sol till dom på deras dag, så att dom kunde få en ljusglimt mitt i allt det mörka som händer. Jag tror att dom fick en fin dag i parken. Trots allt. Bröllop. En ring på fingret.
Man måste försöka se det lilla ljusa. Även fast allt är upp -och ner. Jag kommer så väl ihåg när du och mamma gifte er. Världens bästa par. "Tills döden skiljer oss åt." Kärleken kommer alltid att leva kvar. Oavsett vad. Den kommer aldrig sluta existera. Mamma har din ring på en guldkedja.
Idag var min första dag på jobbet, och det gick bra. Förutom att jag är ännu mer sjuk nu. Och det gör att jag får panik som inte har kunnat träna på över tre veckor (du vet ju hur jag är). Men vem är jag som ska komma och klaga på det? Nej du, det var inte meningen.
Jag och mamma var vid graven idag, såg du oss? Det ligger så otroligt många fina blommor från olika personer där pappa. Det är så vackert. Jag och mamma hade med oss tre stycken stora röda blommor från tomten idag. Var dom fina? Luktade dom gott? Finaste blomman är du. Jag saknar dig. Mamma stod och pratade vid graven, med mig och till dig, medan jag stod och stirrade ner på dig med en sjö i ögonen. Och jag höll med henne i allt hon sa.
Vi vill så gärna ha ett tecken, vad som helst, på att du finns någonstans. Någonstans. För vi vet att du gör det. Men vi vill veta med säkerhet. Kan du inte ge oss något slags tecken på att du befinner dig någonstans, och inte känner någon smärta mer än att du inte får vara här? Snälla pappa? Men då sa mamma också, att man måste nog ha tålamod. Man får inte ha så bråttom med allt. Och så är det nog.
Allt känns så avlägset. Det känns som att det var så länge sen som du lämnade oss. "Har det här verkligen hänt?" Men det är faktiskt bara tre månader sen. Men tiden har gått så långsamt. Men ändå så fort. För samtidigt kan jag inte förstå att vi fortfarande står upp på våra ben här hemma, trots att du inte finns kvar.
Ibland går det inte att stå. Då lägger jag mig ner. Du finns kvar. Inom oss. Runt omkring oss.
Tre månader utan dig. Och det är bara början. Man måste vara stark. På något vis. Du har lärt mig att kämpa.
Vid graven, när vi skulle gå tillbaka till bilen, så gjorde jag som vanligt. Jag tog några droppar från sjön i ögonen - och torkade dom på stenen som vi lagt i mitten. Du vet, den stenen där vi skrivit "vi älskar dig - varje dag" på? Och våra namn. Jag gör det för att du skrev i brevet att "Lisa, för varje tår du fäller för min skull, tar jag emot som en varm puss. Försök att tänka så."
Älskade pappa, kan du komma tillbaka? Jag vill krama dig. Pussa på dig. Skratta med dig.
Jag låg i sängen nu ikväll och kollade på "Parlamentet 10 år". Det var repris från i julas. Och då tänkte jag på när du och jag låg i min säng här hemma och kollade på just det programmet. Då var det direktsänt. Precis som våran kärlek. Nu var det repris. Och nu fanns inte du där bredvid. Men min kärlek till dig kommer alltid vara direktsänd, och även alltid gå i repris. Vi höll varandras händer samtidigt. Hårt. Det blev varmt, men vad gör det?
Jag saknar dig så mycket pappa. Det gör ont. Jag tänker på dig hela tiden. Hela tiden.
Jag tror inte att tårar kan ta slut. Inte såna här tårar i alla fall. Dom kommer finnas kvar lika länge som alla minnen. För alltid.
Jag älskar dig - varje dag
Du skriver underbart fint, din pappa måste känna sig hedrad över den här (välbesökta?) bloggen! Jag vet inte riktigt hur jag ska skriva för att du ska ta mej seriöst.. Men Har du funderat på att besöka ett medium? Dom kan ju få kontakt med "dom på andra sidan". Jag vet flera som varit hos medium och fått prata med döda släktingar. Svårt att veta om det är sant och sånt, men jag skulle absolut ha gett det ett försök. Fortsätt kämpa, du är så stark <3
hej M,
tack för den fina kommentaren, och ja, jag måste erkänna att bloggen faktiskt är ganska välbesökt. Det känns "bra". Jag har faktiskt aldrig funderat på medium, men däremot fått höra att jag borde gå och prata med "någon", exempelvis en psykolog. Men jag fungerar på så vis att jag vill prata med dom som jag känner. Dom som vet vem min pappa var. Men du, jag uppskattar verkligen ditt tips! Det var omtänksamt. Tack snälla igen, för fina ord. Kram
Vad fint du skriver till din pappa. Min egen pappa dog för lite mer än 4 år sedan, helt oväntat, pga ett misstag vid ett enkelt ingrepp. Jag var som förlamad länge. Det konstiga är att jag nu kan prata om honom utan att det gör ont. Trodde inte att det skulle bli så, men tack och lov. Jag kan höra musik som påminner om honom utan att gråta och jag kan till och med skämta om saker som han sa eller gjorde och som jag kunde störa mig på då.
Din pappa verkar ha varit en mycket fin pappa som älskade sin familj. Sådan var min pappa också. Aldrig mådde han så bra som när vi var samlade allihopa, mamma, pappa jag och min bror samt våra familjer. Jag brukar tänka på att jag hade tur som hade en sådan pappa även om han dog alldeles för tidigt. En del har ingen pappa alls och får hitta på en bild... Bevara känslan av din pappa och fortsätt prata med honom. Jag tror att de hör oss!! Vi fick faktiskt ett häftigt tecken bara några dagar efter pappas död. Det var en särskild fågel som kom, och den hade en viss anknytning till pappa. Helt galet men mamma och jag kände oss trygga. Håll utkik!! Det kan dyka upp när ni minst anar! Kram från Marina
Hej marina, och tack för fina ord. Jag beklagar förlusten av din pappa. Det är alldeles för många människor som måste lämna jorden, och på tok för tidigt. Det är hårt att man inte kan göra något åt det.
Jag har mist den bästa människan jag visste, den bästa jag hade, som jag aldrig har sett arg och ledsen, förutom under tiden han var sjuk. Han ville inte vara i den situationen, den var helt främmande. Allt kändes så orättvist, och det gör det fortfarande. Men mest ont gör det för pappas skull, att han så gärna ville vara här, men fick inte.
Jag hoppas att jag någon dag ska kunna prata om pappa utan att få tårar i ögonen, lyssna på alla låtar som påminner om honom utan att gråta, skratta åt saker vi gjort tillsammans och att göra samma sak som vi alltig gjort fast utan honom - utan att börja gråta. Just nu känns den dagen väldigt långt bort. Men jag tror att man måste ha tålamod. Och jag vill så gärna ha ett tecken på att han finns någonstans, ett tecken på att han ändå har det bra, även fast han inte är på den platsen som han borde vara - här med oss.
Jag ska hålla utkik. Tack! Kram
Lisa. Du skriver så otroligt fint! Du är så stark. Jag förstår inte hur du orkar. Men det är bra, det är en bra egenskap. Och jag kan tänka mig att din pappa måste vara så otroligt stolt över dig.
Förtsätt Lisa, försätt kämpa!
Tack snälla Jennifer. Man känner sig inte stark för fem öre, men på något sätt står man upp ändå. Ibland går det inte, men emellanåt så ser man sig själv i spegeln och tänker "vi ska klara det tillsammans". Men det är svårt... riktigt svårt. tack snälla för fin kommentar
Tack snälla Jennifer. Man känner sig inte stark för fem öre, men på något sätt står man upp ändå. Ibland går det inte, men emellanåt så ser man sig själv i spegeln och tänker "vi ska klara det tillsammans". Men det är svårt... riktigt svårt. tack snälla för fin kommentar
