Hej världens bästa pappa!

Idag när jag gick upp tidigt som bara den, sken solen som aldrig förr. Inte ett moln på himlen! Då kunde du se oss ännu tydligare, eller hur? Men jag fick tyvärr inte njuta av solen, utan det var bara att sätta sig på cykeln och bege sig till jobbet. Men man ska defenitivt inte klaga på att man har jobb. Så det gör jag inte heller. Men lite sol på näsan sitter ju aldrig fel för kropp och själ. Även fast jag vet att du vill att jag ska vara försiktig i solen. Och det är jag också. Men jag solar iallafall inte solarium. Det har du och mamma förbjudit mig att göra. Och jag lyssnar på er. Men det verkar ju inte spela någon roll hur försiktig och noggrann man är med träning och hälsa osv - man drabbas ju ändå av någonting overkligt verkar det som. Det var du ett levande exempel på. Älskade pappa.

Vet du vem som kommer hit imorgon pappa? Irene. Irene, din bästa arbetskamrat. Ni två höll alltid ihop och du stod bakom henne hela tiden när allt var som svårast för henne på jobbet - du räddade henne. Det var "ni två mot världen" på jobbet, som mamma så fint uttryckte sig igår.
Mamma ska möta henne imorgon efter jobbet, och så ska dom åka till din fina grav och ta en promenad där omkring. Det är så fint där ute pappa. Särskilt när solen skiner. Efter det ska hon följa med hem hit, och så ska hon, jag och mamma äta middag tillsammans på våran balkong. Mysigt va?
Det är så många som saknar dig pappa.

Jag skriver sen igen bästa du! Och i skrivboken innan jag går och lägger mig - som varje kväll.