Hej världens bästa människa - världens bästa pappa!

Jag och mamma kom precis hem från närakuten där jag tagit massa prover, och kom iallfall därifrån med penicillin, och det är ju alltid ett framsteg mot att bli frisk.

Vi var på Jakobsbergs sjukhus. Där spenderade du din sista tid. Det var så fint där. Som ett hotell. Inte alls sjukhusmiljö. Det kändes så konstigt att gå ur bilen på parkeringen där ikväll, gå upp för trappan mot ingången, men sen inte åka hissen upp till femte våningen, gå vänster två gånger, tvätta händerna med desinfektionsmedel och sen in i rum 12 och se dig ligga där med din syrgas och ge dig en kram samtidigt som du sa med svag röst "hej älskade gumman" och höll kvar mig länge i din famn. Sen stannade vi där. Tillsammans. Som en familj gör. Vi gjorde inte det ikväll. Och det kändes konstigt pappa. Vi åkte inte till femte våningen.
På något sätt kändes det som att du fortfarande skulle ligga där uppe i ditt stora rum. Jag saknar att åka hissen upp till våning fem pappa. Jag saknar din svaga röst.

Mamma och jag gick armkrok upp för stentrappan som är innan ingången till sjukuset. För det kändes så kymigt att vara tillbaka igen. Det kändes så bekant. Men ändå så främmande. Det blev som vårat andra hem det där sjukhuset. Det där rummet och det där köket.
Jag saknar att ligga i bredvid dig i din sjukhussäng varje fredag och kolla på Postkodmiljonären och Lets dance. Jag saknar att ligga bredvid dig i din sjukhussäng varje lördag och kolla på delfinalerna i Melodifestivalen. Du var inte så vaken hela tiden - men du fanns där. Och du kände att vi fanns där. Vi höll alltid varandra i handen när vi var där pappa. Jag saknar dina kalla, svaga händer. Jag saknar att se armbandet med massa hål i som man måste ha när man ligger på sjukhus. Snälla pappa, kom tillbaka?

Imorgon är det midsommarafton. Den första utan dig. Vi kommer åka till din grav då pappa. Vi ska lägga dit ännu mer fina blommor. I olika färger. Din grav lyser upp hela platsen. Precis som du gjorde med våran vardag. Vi saknar dig så mycket.
Kommer du ihåg en midsommarafton för några år sedan? När Royne hade däckat i deras hammock under småtimmarna, och du gick dit och la surströmming på hans bröst... Herregud vad det luktade. Men roligt var det. Du fick alltid alla att skratta. Royne saknar dig väldigt mycket förresten. Han saknar sin bästa lillebror som han alltid har gjort så mycket roliga och knäppa saker tillsammans med. Det gör ont i honom med pappa. Ni hör ihop.