Mamma tog precis upp ett av alla miljoner foton på dig, höll i det länge och stelnade tyst till. Hon saknar dig pappa. Hon saknar sin bästa vän och sin livskamrat. Hon har ont. Hon har ont utan dig. Hon läser ditt brev till henne varje kväll innan hon ska gå och lägga sig. Hon försöker att inte titta åt din sida sängen, men det är svårt. Och det är så tomt. Så overkligt. Det kommer aldrig bli verkligt. Nu vet jag hur det känns att leva i en overklig verklighet. Är det så här det är i filmer? Jag undrar.
Bästa pappa. Världens snällaste människa. Snart har det gått tre månader sedan du lämnade oss. Tre hela månader har vi "klarat" av. Fast inte smärtfritt. Tvärt om. Men vi har iallafall gjort det tillsammans. Som en familj. Som en riktig familj. Så som en riktig familj ska göra. Vi har inte bara haft världens bästa pappa - vi har även världens bästa mamma kvar. Det är tur det. Du behöver inte oroa dig för att vi inte har det bra. För det har vi. Bara att allt är så svårt utan dig. Ingenting är sig likt. Vi har det bra, fast inte bra på det sättet. Vi saknar dig så mycket. Känner du det?

Ps. Vi har satt ett Djurgårds-klistermärke på den nya bilen. Preics som du alltid har gjort. Ser du det? Nu blir du nöjd va?

Vi är inte hela utan dig pappa