Kommer du ihåg den här låten pappa? Vi tog med oss din skiva med gamla låtar på in från bilen och upp till dig på sjukhuset. Vi spelade den i cd-spelaren som stod ganska nära din säng. Din säng, där du låg hela tiden. Och fick hjälp av mamma med att komma upp ur när du behövde det. Du ville inte behöva ha hjälp. Du har ju alltid varit den starka. Hade du kunnat så hade du rest dig. Det vet jag. Men nu gick det inte. Du klarade inte av att sätta dig upp. Då kunde man för sig själv tänka att "herregud, pappa är verkligen sjuk."
Jag satte mig i den stora stolen bredvid din säng. Vi lyssnade på den här låten, och somnade hand i hand. Det var inte världens skönaste stol, men när jag höll dig i handen glömde jag allt runt omkring. Då var det bara du. Du och jag. Tillsammans. När jag hör låten tänker jag på dig, när du låg där och fick känna på hur den riktiga orättvisan beter sig. Du ville inte vara där. Du fick inte vara du. dig själv. Det var en främmande situation för dig. För oss.
Jag tänker ofta på när antingen jag, Johan eller mamma hämtade dricka till dig och höll i glaset och stoppade in sugröret i din mun. Då fick du dricka. Och vi fick vara en del. En hjälp. I vanliga fall hade du tagit ett glas själv och klunkat i dig. Men det gick inte. Det gick inte.
Vi ville inget hellre än att du skulle få slippa vara där. Men hur mycket vilja vi än visade tillsammans, hur mycket kärlek vi än strålade ut tillsammans, så hjälpte det inte. Det övervann inte orättvisan. Det övervann inte sjukdomen. Om inte det kunde göra det - vad kan då göra det? Jag saknar dig så mycket pappa.