Hej älskade pappa.

Mamma är och skjutsar hem Irene, din fina arbetskamrat. Hon vet ju verkligen allt. Det märks att du pratat mycket om oss, din familj, på jobbet. Hon är så rar. Verkligen rar. Och vi har haft det så mysigt ikväll, jag, hon och mamma.
Vi har pratat om dig hela kvällen, och det har varit svårt att hålla tårarna borta. Jag tror att det är bra att prata om dig. Skratta åt saker du sagt, saker du gjort. Det tror jag är nyttigt. Dessutom finns det bara fina saker att prata om. Roliga saker. Bra saker. Du har lämnat så många spår efter dig pappa, och tänk att alla spåren är positiva. Det är helt otroligt.
Irene sa nu mot slutet av kvällen att "Rolle gick, och kom aldrig mer tillbaka". Hon saknar dig så mycket. Hon berättade att hon gråtit så mycket sen du gick bort, varit så ledsen. Och fortfarande är hon ledsen. Irene sa att hon inte grät såhär mycket när hennes egen mamma gick bort. Hon grät inte såhär mycket när hennes barns pappa gick bort. Men när du försvann - då grät hennes hjärta. Då grät hon mer än vid de andra tillfällena.
Ni hann aldrig säga hej då, för ingen anade vad som skulle hända. Ingen.

Det går inte att skriva alla fina ord som Irene har att säga om dig. Men jag sammanfattar hennes meningar till en; hon är glad över att ha haft dig, du var hennes trygghet och det var du och hon genom och mot mycket.

Mamma berättade att Lasse, en av tränarna du tränar (tränade) killarna med, sa till henne för ett tag sen att "det är inte roligt längre när inte Rolle är där". Det är många som saknar dig. Det gör så ont utan dig pappa. Så ont. En smärta man måste försöka leva med. Försöka vänja sig vid. Just nu känns det som en omöjlighet. Det känns inte som att jag har kommit en endaste millimeter på den resan. Men den dagen kanske kommer.

Du ville så gärna vara kvar.
Det är så tomt utan dig pappa.
Jag älskar dig - varje dag.