Efter det kom du aldrig hem igen
När du fortfarande fanns hos oss, så tyckte man inte att du såg så annorlunda ut. Du var fortfarande den finaste människan man sett och det var lika jobbigt varje gång man skulle åka hem från sjukhuset. Jag ville inte att du skulle ligga där. Ensam. Själv. Hjälplös. Rädd.
Man blev van att se dig så, eftersom att vi var med dig hela tiden. Vi blev på den korta tiden vana med att det där var du. Fastän att man visste att du inte alls skulle vara där. Det där var inte du. Och det visste du också, du ville inte acceptera att du hade ryckts in i den situationen som du hade. Du ville ju inte vara där. Du ville leva ditt härliga liv som vanligt. Göra allt som du brukade göra.
Du som alltid hade varit den starkaste av alla, kunde nu inte ens stå utan hjälp. Det går inte att förstå, förrän nu - när det är för sent. Alldeles för sent. Vi saknar dig så mycket pappa. Du ska ju vara här! Det spelar ingen roll hur mycket jag säger det, hur det egentligen ska vara, för det är en omöjlighet. Det går inte att uppnå. Ett orealistiskt mål. Såna borde inte finnas.
Du sa att om du inte fick vara frisk med mig, Johan och mamma - så fanns det ingenting som var positivt.
Tänk om vi hade fått lite tid med varandra i alla fall.
Jag har aldrig träffar en person, särskilt inte i min egen närhet, som var en sådan tävlingsmänniska som du pappa. Du gick in i allt för att vinna, utan att göra särskilt mycket väsen av dig. Och det märks att du är min och Johans pappa. Och mammas man. Vi fyra är lika på den punkten, men du, du står högst upp av oss.
Att vara tävlingsmänniska hjälper inte alltid. Inte när det gäller cancer. Inte när det gäller orättvisa. Den går inte att styra.
Jag säger som Irene: "Rolle trodde nog från en början att han skulle klara det, att han skulle vinna, men sen...". Och som du och vi sa till varandra - att "vi ska klara det här, pappa är ju en tävlingsmänniska". Men vi anade ingenting.
Jag tänker ofta på när jag sms:ade med mamma i början när du las in på sjukhus. Jag trodde att det var för observation som du las in, att läkarna skulle ta lite prover och kolla hur allt stod till. För då hade du inte blivit så svag ännu - du bodde ju fortfarande hemma. Jag frågade mamma på sms när ni skulle komma hem den dagen. För det kändes som en självklarhet - att du och mamma skulle komma hem från sjukhuset tillsammans, så att vi kunde kolla på lite tv på kvällen och hålla varandras händer.
Mamma svarade att du nog skulle behöva ligga kvar över natten. Det var okej för mig. En natt skulle jag väl klara av? Men jag kände fel. Oerhört fel.
Där började livet på sjukhuset.
För efter det kom du aldrig hem igen.
Det här var 2005, men jag minns det som igår. Om jag vill - då kan jag minnas allt som igår. Precis allt. Särskilt ditt skratt pappa. Det gjorde mig glad. Lycklig.
Du skriver så vackert gumman! Går aldrig att läsa ett inlägg utan att man känner en tår rinna ner på min kind. Jag har fortfarande inte förstått att det är sant. Jag vill inte förstå det. Jag tycker/vill att allt ska vara som vanligt! Att ni är en familj som består av fyra. Inte tre. Tre är inte rätt när man tänker på familjen Johnsson.
Lisa hjärtat, att du klarade av skolan så fint. Du fick så bra betyg. Du köpmpade ut i det sista även fast du inte hade med din pappa. Förstår inte hur du orkade, men du gjorde det. Det är bara för att det är DU Lisa. Du kan allt!
Minns när vi var med varandra varje dag. Var på stranden, var hemma hos dig, hemma hos mig, ja vi var överallt. Vi var där vi trivdes. Vi hade alltid varandra. Vi kunde prata om precis allt. Jag kallade dig: min bästa vän! Vi ringde eller smsa godnatt till varandra vaje dag. Du gick alltid förbi mig innan skolan så gick vi våran gamla vanliga väg till björkebyskolan. Många minnen från den vägen. Världens sämsta raksträcka som tog år att gå, så vi gjorde det bästa av situationen. Vi skapade minnen.
Gud vad jag babblar på nu :$ . Men jag saknar dig jätte mycket gumman! När vi ses så betyder det så mycket för mig. Jag får ny kraft och jag känner mig stark att ha dig vid min sida. Vi skrattar tillsammans. Det gör vi alltid när vi ses. Vi har kul. Jag får se ditt leende, du får se mitt. Vi är lyckliga tillsammans. Vi mår bra tillsammans. Men älskling, även fast vi inte är med varandra lika mycket som förut så betyder inte det att du kan prata med mig längre. Jag kommer alltid finnas för dig! Alltid. Du är ju världens bästa tjej. Det har jag alltid tyckt, och det kommer jag alltid tycka. Man kan inte säga ett ont ord om dig. Du är vacker rakt igenom! Tveka aldrig gumman, jag finns. Jag finns alltid för dig Lisa!
Du är stark. <3 Vi två mot världen!!
/ din Rebecca.
Lisa. Du kan skriva en bok. Du skriver så himla fint, vilket får mig att gråta. Visst jag gråter lätt och är en otroligt känslosam person. Men det här är något extra. Tänker på min pappa varje gång jag läser dina inlägg.
Din mamma verkar också välidgt stark. Lika stark som du. Det är bra! Jag tänker på er.
Kämpa på Lisa. Det kan inte vara lätt. Jag kan inte heller säga att jag vet du det känns, för det gör jag inte.
Men sluta inte kämpa. För det är du bra på!
