Det var ju dig hon ville göra allt med
God morgon pappa.
Det är tråkigt att sitta här på jobbet när det är så fint väder ute. Men jag ska absolut inte klaga. Har du och de andra änglarna ordnat solen för den här veckan?
Igår kväll innan jag skulle sova, så satt mamma vid datorn och kollade genom foton på dig, på oss. Då satt jag i vardagsrummet och kollade på fotboll. Samtidigt skrev jag i skrivboken till dig. Den tredje skrivboken.
I början hörde jag att mamma snyftade lite, det brukar jag också göra när jag kollar på bilderna, och tänkte att jag skulle gå dit efter en stund. Men sen några sekunder senare hörde jag att hon grät. Då studsade jag upp ur soffan och gick till henne. Jag satt och skulle skriva "varje dag" med stora bokstäver i boken över en hel sida. Men jag hann bara skriva "VARJ". "E DAG" fick jag skriva när jag hade hållit om mamma ett tag och studerat klart en och samma bild på dig.
Hon satt och kollade på bilden som jag tog på dig i december, någon dag efter att vi hade fått beskedet om att du var sjuk. Du hade din ljusgråa nike-tjocktröja på dig och dina Bele Barkarby-mjukisbyxor, och satt på den röda pilatesbollen framför tv:n. Du hade ledsna ögon på den bilden, men du var fortfarande hemma hos oss. Levande. Man kunde hålla din hand. Man kunde sitta hos dig i soffan. Man kunde krama dig. Prata med dig. Du fanns där. Som alltid.
Jag höll om mamma. Och grät jag med.
Mamma skakade på huvudet och viskade "fan" under tårarnas gång. Och så är det verkligen. Fan. Älskade pappa. Mamma säger att "hade jag inte haft dig och Johan, hade mitt liv varit meningslöst". Så är det inte. Hon har så mycket att leva med och för, egentligen, men hennes andra halva är borta. Du. Det var ju dig hon ville göra allt med. Det var dig hon skulle göra allt med. Leva tillsammans med. Bli gammal tillsammans med. Nu går inte det. Det går inte.
Mamma undrar om hon kommer kunna känna glädje igen. Tänk om jag hade svaret på det. Man får nog inte ha så bråttom. Inte tänka på någon slags tid över huvudtaget. Jag tror inte att någon av oss kommer kunna känna en total glädje någonsin - aldrig. Men periodvis. Man måste tänka smått. Ibland väger det minst lika tungt.
Vi saknar dig så mycket.
Det är jobbigt att komma på att allt som man har planerat att göra tillsammans, inte kommer kunna genomföras och slutföras. Vi hade så mycket kvar att göra pappa. Det är så tomt utan dig. Känslan av sorg kommer aldrig någonsin försvinna. Man måste lära sig att leva med den. På något vis måste det gå. Men inte just nu. Inte just nu.
Det är tråkigt att sitta här på jobbet när det är så fint väder ute. Men jag ska absolut inte klaga. Har du och de andra änglarna ordnat solen för den här veckan?
Igår kväll innan jag skulle sova, så satt mamma vid datorn och kollade genom foton på dig, på oss. Då satt jag i vardagsrummet och kollade på fotboll. Samtidigt skrev jag i skrivboken till dig. Den tredje skrivboken.
I början hörde jag att mamma snyftade lite, det brukar jag också göra när jag kollar på bilderna, och tänkte att jag skulle gå dit efter en stund. Men sen några sekunder senare hörde jag att hon grät. Då studsade jag upp ur soffan och gick till henne. Jag satt och skulle skriva "varje dag" med stora bokstäver i boken över en hel sida. Men jag hann bara skriva "VARJ". "E DAG" fick jag skriva när jag hade hållit om mamma ett tag och studerat klart en och samma bild på dig.
Hon satt och kollade på bilden som jag tog på dig i december, någon dag efter att vi hade fått beskedet om att du var sjuk. Du hade din ljusgråa nike-tjocktröja på dig och dina Bele Barkarby-mjukisbyxor, och satt på den röda pilatesbollen framför tv:n. Du hade ledsna ögon på den bilden, men du var fortfarande hemma hos oss. Levande. Man kunde hålla din hand. Man kunde sitta hos dig i soffan. Man kunde krama dig. Prata med dig. Du fanns där. Som alltid.
Jag höll om mamma. Och grät jag med.
Mamma skakade på huvudet och viskade "fan" under tårarnas gång. Och så är det verkligen. Fan. Älskade pappa. Mamma säger att "hade jag inte haft dig och Johan, hade mitt liv varit meningslöst". Så är det inte. Hon har så mycket att leva med och för, egentligen, men hennes andra halva är borta. Du. Det var ju dig hon ville göra allt med. Det var dig hon skulle göra allt med. Leva tillsammans med. Bli gammal tillsammans med. Nu går inte det. Det går inte.
Mamma undrar om hon kommer kunna känna glädje igen. Tänk om jag hade svaret på det. Man får nog inte ha så bråttom. Inte tänka på någon slags tid över huvudtaget. Jag tror inte att någon av oss kommer kunna känna en total glädje någonsin - aldrig. Men periodvis. Man måste tänka smått. Ibland väger det minst lika tungt.
Vi saknar dig så mycket.
Det är jobbigt att komma på att allt som man har planerat att göra tillsammans, inte kommer kunna genomföras och slutföras. Vi hade så mycket kvar att göra pappa. Det är så tomt utan dig. Känslan av sorg kommer aldrig någonsin försvinna. Man måste lära sig att leva med den. På något vis måste det gå. Men inte just nu. Inte just nu.
Kommentarer
Trackback
