Midsommar. Midsommar hos Royne och Inger. Men ingen vanlig midsommar. Trots att det inte var någon vanlig midsommar idag, pappa, så fick alla som var där ändå mig att skratta. Dom fick oss att skratta. Vi har världens bästa familj och släkt. Dom är unika, varenda en av dom.  Det har dom alltid varit - underbara.
När vi satt och skrattade tillsammans, så satt jag varje gång och letade efter ditt skratt. Ditt skratt. Det fanns inte där så som det brukade. Det saknades. Det fanns inte där alls. Men på något sätt kunde jag ändå i mitt huvud föreställa mig hur du skrattade åt saker under kvällen och precis vad du skulle ha sagt vissa gånger, på vilket sätt och med vilken ton. Jag saknar ditt skratt pappa. Jag saknar dina skämt.

Det var något mer idag som gjorde att det inte blev en vanlig midsommar. Sörpa gick bort i natt. Ingen vet hur, men skumt och konstigt, det var det. Ingers pappa. Bittans pappa. Mickes, Christoffers, Maries och Johnnys morfar. Det är för mycket som händer i våran närhet nu pappa. Räcker det inte snart? Det senaste året har varit helt... ja, jag vet inte vad jag ska sätta för ord på det. Först går Jonas mamma bort i samma hemska sjukdom som ryckte bort dig. Sen blir Bittan dödssjuk och var nära på att lämna. Efter det kom beskedet om dig, och det tog inte lång tid förrän du var borta. Sen var det Johnnys bilolycka där han tack och lov överlevde, dock till skillnad från hans vän som omkom. Och nu det här. Jag har säkert glömt någon i närheten, men sen så har vi allt tragiskt som händer utanför familjen på listan också. Tar det aldrig slut? Har vi varit skonade från allt skit så pass länge, att allt måste komma samtidigt nu? Jag tackar gärna nej till det. Jag säger som farmor sa; "när det väl har börjat, så har det ingen ände." Vad händer här näst? Numera tar jag en dag i taget. Tillsammans med min familj och släkt. Och mina vänner.

Det var klart ingen vanlig midsommar. Men det kommer det inte vara framöver heller. Ingenting kommer någonsin bli sig likt igen. Inte utan dig. Allt kommer bara bli mindre ovant. Du hör hemma här. Här hos alla oss. Det finns inte ord som kan förklara hur mycket jag saknar dig pappa. Det är så här riktig inre smärta känns. Nu vet jag det. Tidigare trodde jag att jag visste. Men jag trodde fel. Det var ingenting som jag hade upplevt tidigare. Riktig inre smärta. 2009 har varit smärtans år. Och halva året har inte ens gått.

Jag tänker ofta på dina sista dagar. Jag undrar om du hade ont, eller om du helt enkelt inte orkade tänka på det. Jag undrar om du kände hur många du hade runt dig. Jag vet att du kände att jag, Johan och mamma var i ditt hjärta - för det visade du klart och tydligt med din hand och svaga röst. Jag vill veta om du var rädd dom sista minutrarna. Alla säger att "det var så fint Lisa, och det gick så lugnt till". Det kan inte dom veta. Det är en omöjlighet. Jag vill veta pappa. Kan du, snälla, ge något litet tecken på att du är på en trygg plats, och inte har ont? Älskade pappa. Jag vill inte vara utan dig.

Jag saknar dig och älskar dig - varje dag