Två världar. Som på film.
Pappa,
Från när du blev sjuk tills du somnade in, till nu, så har jag varje dag tänkt på hur mycket du led. Hur ont du hade och hur ledsen och rädd du var. Hur orättvist allting var. Och är. Du ville ju så gärna få vara kvar. Och det gör mig så arg - att en så snäll person, som inte vill något hellre än att vara med sin familj och vänner, ska drabbas på ett så krossande vis. Mitt hjärta gråter. Och jag får ta itu med mina egna tårar när jag ligger i sängen på kvällarna. Då har jag tid med det.
Varje gång jag tänker på det, att du led och var rädd, så gör det ont. Ont i hjärtat. Ont i själen. Och det värsta är att det aldrig komer försvinna. Känslan kommer aldrig någonsin försvinna, för jag kommer alltid älska dig lika mycket och alltid vara lika ledsen över att du inte är med oss längre. Så som du skulle ha varit om allt var som vanligt. Nu är det inte som vanligt, och det kommer det heller aldrig att bli. Du blev utvald att bli den finaste ängeln. Jag och alla andra tyckte däremot att det hade kunnat vänta ett bra tag. Att ingenting av det här hade behövt häda från första början. Den ömmande känslan kommer aldrig att försvinna. Du kommer ju alltid att vara inom mig. I mitt hjärta och i mina tankar.
Jag måste bara vänja mig vid smärtan. Och det får ta den tiden det tar. Jag är säker på att den aldrig kommer att gå över helt, men kanske för vissa stunder, om det så bara handlar om någon sekund eller minut lite då och då.
Och då kommer jag direkt till nästa tanke; man måste ju ändå försöka leva sitt liv ändå. Man måste försöka. Man måste. För hur som helst, även fast det gör så enormt ont i mig (det finns inte tillräckligt med ord som kan förklara hur ont det gör) för att du rycktes ifrån oss, så måste jag ändå fortsätta mitt liv. På något vis. Och det betyder inte att jag inte tänker på dig lika mycket. För det gör jag. Varje minut. Varje dag. Om inte mer. Känslan kommer aldrig försvinna. Aldrig någonsin. Så därför är utmaningen att leva med två känslor. Två världar. Som på film. Bara att det här är på riktigt.
Det är en utmaning utan dess like. Men man måste försöka. För det går inte att ändra på. Du har hamnat någon annanstans, där jag inte vill att du ska vara. Och dörrarna är stängda. För alltid.
Nu ska jag börja försöka leva som i film. I två världar.
Jag älskar dig mest utav allt i hela universum pappa - varje dag.
Din Lisa för all framtid.
Jag saknar dig!
när jag var inne och kollade på facebook nu för ett tag sen fick jag syn på att du startat en blogg för din älskade pappa, nu har jag läst igenom alla inläggen och jag måste erkänna att det har runnit många tårar ner för min kind. Allt du skriver är så fint, din pappa är stolt över dig! Jag lovar att din pappa också har läst alla inlägg precis som jag, han är vid din sida hela tiden. Jag vill att du ska veta att jag finns här för dig om du vill prata varje dag :) jag tänker verkligen på er, vi måste träffas snart igen Lisa! du vet vart jag finns <3
Du är den starkaste jag mött. jag älskar dig <3 hand i hand.
tack snälla sandra :$ jag vet att du finns där, och det känns bra. särskilt eftersom att du kände pappa också. tack. vi måste definitivt ses snart! jag saknar dig <3
hand i hand mot världen elin <3 jag älskar dig.
jag vill att du ska utnyttja att jag finns här och ta användning av mig när du behöver, jag lovar att ställa upp! Jag har inte förstått vad som hänt än - jag vill inte förstå för det kan inte vara sant, glöm aldrig att din pappa ALLTID är vid sin sida - varje sekund! lova att det här inte bara är något vi säger utan vi ska verkligen ses :) jag saknar dig <3
