Hej pappa!

Imorse åkte lill-Johan med Jacko, Anton och Pelle till Gotland och ska vara där i en vecka. Roligt va? Det kan han behöva. När han hade åkt så hoppade jag och mamma in i bilen och åkte ut till Eva och Pelle och gänget till deras land. Det var härligt att träffa dom, och Eira gör så att man ler och skrattar hela tiden.
Innan vi åkte ut dit så tog vi en sväng förbi dig pappa, vid graven. Blommorna blommade fint. Det är bra att det har regnat en del. För då har du det fint. Och sen kom solen och lyste på dig. På din plats.
Det känns lika konstigt varje gång när man är vid graven. Det ska inte stå "Roland Johnsson" vid en gravplats. Inte nu. Inte om några år heller. Kanske om 40 år. Det hade varit godtagbart. Men inte nu. Det är fel. Overkligt. Ofattbart. Du ska inte vara där. Du ska vara här. Jag vill kunna krama dig, Skratta med dig. Jag gav dig en puss innan vi gick. Mamma med. Efter en stund gick vi ner mot bilen igen, och jag la min arm runt mamma.
Vi saknar dig så mycket pappa.

När vi åkte från landet, så var det kö. Då kom jag och tänka på när jag ringde dig nästan varje vardag runt halv fem och frågade vart du var. Då satt du i köer på väg hem. Kan du inte sitta i långa köer igen pappa? Jag kan gladeligen sitta i långa köer istället för dig, bara du kommer tillbaka. Kommer du tillbaka då älskade pappa?

Utanför ytterdörren ligger stenen som alltid har legat utanför vårat hus. Jag tänkte på den extra mycket idag innan jag gick in. Den gula stenen som det står "här bor Monica, Rolle, Lisa och Johan" på med blå färg. Det ska stå så. För du är alltid med oss. Du bor här. Bara inte på samma sätt längre. Men du finns här. Du finns här för evigt. Du är med oss. Vart vi än är.