Jag valde att tro på honom

Hej finaste finaste finaste pappa!
I morse var det träning i skolan som vanligt, och sen när vi kom till skolan frågade Lorpan vad vi ville göra - gå hem eller att hon sulle bjuda alla i klassen på glass. Det blev glass i solen. När vi gick tillbaka till skolan fick vi reda på lite slutbetyg och jag gick därifrån med ett leende på läpparna. Jag vet att du hade varit stolt över mig. Du visade det inte bara alltid, utan du skrev det även i ditt avskedsbrev till mig. Älskade bästa pappa. Idag fick jag höra av en lärare att han tycker att jag är den starkaste han har mött på skolan, av alla elever och lärare, under alla åren som han har varit där. Det värmde, men som du vet så vet jag aldrig vad jag ska säga vid såna kommentarer/komplimanger. Jag ska att jag blev glad, räcker det?

På fredag smäller det, då springer jag ut. Ut från skolan, ut från gymnasiet. Dags att klara sig ännu mer själv. Det kommer bli en utmaning. Fast på något vis tror jag att du och mamma har förberett mig under alla år. Hade inte du varit den du var - så hade inte jag varit den jag är idag. Så är det bara. Men mamma är lika delaktig, självklart.

Jag ska ta en tripp till Kista (ja, jag vet, du gillar inte det stället efter det som hände där. Det gör inte jag heller) och möta upp Johan, för han ska kika på lite kläder. Nu är det bra mellan oss känns det som. Jag tycker det iallafall. Och hoppas. Han är bra, eller hur? Han sa en del saker om dig igår pappa, minnen, som gjorde att man log och samtidigt grät. Och han sa också att det känns overkligt att du inte finns mer, och att han tror att du kommer se mig på fredag någonstans ifrån. Jag valde att tro på honom.

Jag tänker på dig dag ut, och dag in. Jag älskar dig och saknar dig

OHANA

Världen är så orättvis, tycker du verkar vara så stark iallafall!

Vad för slags cancer fick din pappa? Fortsätt kämpa!

Otroligt fin blogg. Hittade den igår och satt och läste alla inlägg om och om igen i timmar..

Man kan inte höra från många människor att dom förstår, för ingen vet hur det är, om man inte har genomgått det själv. men jag gör det.

Jag förstår.

För jag är på exakt samma plats som du är.

Förlorade även min pappa i cancer.



Fortsätt med din fina blogg. Den uppskattar både din pappa och alla i din omgivning enormt.

Jag kommer förbli en trogen läsare.



Tack :)

Min bästa barndomkompis dog 2 dagar innan sin 15års dag, i skelettcancer. Hon var 14 år och jag 12 år. Så jävla orättvist. Samtidigt för snart 5 år sen gick min familj också igenom en kamp, en kamp för att mammas cancer skulle försvinna. Medan alla andra kämpade gav jag upp, grävde ner mig och försvann. Men min mamma kämpade och hennes slit gjorde mycket. Hon var så nära, så nära att stupa. Vi fick klara besked, flera månader innan, om att det låg dåligt till. Att det var en av dom värsta sorterna-elakartade. Livet förändrades efter det. Idag har hon fått andra sjukdomar pga cellgifterna, men hela vårat familjeliv förändrades och anpassas än idag efter henne. Jag tycker att det är okej. Och snart kan hon "frisk-förklaras"..

Jag har under dessa år delat med mig av känslor, tankar och viljor i en blogg. Precis som du. Fast på ett annorlunda sätt, från två olika håll och vinklar. Jag sitter här idag och gråter efter att ha läst igenom varenda inlägg i din 2månadersblogg. Jag förstår dig, på så många sätt. Jag gick igenom kampen om mamma, som du gick igenom kampen om din pappa. Sen skiljdes våra vägar åt. Men samtidigt vet jag hur det är att förlora någon av samma sjukdom. Min bästa kompis.

Jag har följt Viola under flera år. Vilket varit att jag känner några av hennes vänner och har tidigare spelat i samma serie. Det var så jag hittade din hemsida. Jag vill egentligen bara tillägna dig en tanke från mig. Jag tänker på dig. Du måste varit stark, genom dina texter visar du styrka och delar med dig av känslor. Vilket ibland kan vara det bästa sättet att ”gå vidare”. Jag hoppas att du får en fantastisk framtid och att du är stark nog att klara av detta. Kram

Anonym: Tack! Jag vill inte gå in på minsta detalj vad min pappa hade för cancer. Men jag kan säga att han hade en cancer som inte upptäcks förrän det är för sent, och till slut hade han cancer i hela kroppen.

N:

Jag vet inte vad jag ska säga, förutom ett stort "tack", och att jag känner med dig enormt mycket. Och det gör mig glad (om man kan kalla det så när det gäller denna hemska sjukdom) att din mamma kämpade fastän hon var så pass illa därann. Det visar att det faktiskt går. Även fast allt kan kännas helt upp -och ned många gånger.

På något vis måste man klara av det, så är det bara.



Tack för att du delade med dig av dina fina ord och känslor, verkligen. Tack för att du skrev.



Jag hoppas du och din familj fortsätter leva ett liv som ni tycker är bättre än det ni gick igenom förut, och du.. jag är säker på att din bästa kompis ser dig och vet att du saknar henne.

Kram