Brev från Cancerfonden.

"Tid är allt.

Inte vaknade du idag och tänkte att du skulle få det här brevet. Men nu sitter du med det i handen och har börjat läsa. Jag ska försöka göra tiden värdefull för dig. För det ärvad jag tänkte skriva om. Tid. Inte i meningar om hur mycket klockan är, vilken tid nyheterna visas eller att det tar lång tid i affären. Utan den tid vi har eller har haft med dem vi älskar. För efter ett cancerbesked är tid allt. Då är varje månad, vecka, dag, timme och minut det mest värdefulla vi har.

När vi startade våran verksamhet var cancerbeskedet ofta en dödsdom. Men idag, tack vare forskning, framsteg och inte minst dina gåvor kan så många som sex av tio återvända till livet och till den tid som var menad. I 60 år har vi arbetat för att hitta lösningen på cancergåtan. Och för varje cancersjuk, varje anhörig och vän kommer vi att fortsätta vår kamp tills alla kan få tiden tillbaka. Jag hoppas verkligen att du känner hur viktig din gåva är, att varje krona räknas och skänker dyrbar tid till dem som allra bäst behöver den."



Jag behövde mer tid med dig pappa. Alla vi här hemma behövde det. Jag ska fortsätta samla in pengar för att ge andra människor mer tid. Tid är så värdefullt. Särskilt efteråt.

Ögonregn.

På kvällarna. När man ligger i sängen och försöker somna. Försöker somna utan dina andetag. Det är då jag får tid att tänka. Tänka tillbaka. Tänka på hur det var. Tänka på hur tomt det känns utan dig. Varför var jag inte hos dig en timme extra? Varför höll jag inte din hand en extra minut varje gång? Varför sa jag inte "varje dag" till dig en gång extra? Kan det verkligen vara så att jag aldrig mer kommer få skratta med dig? Det skär i mig pappa. Den där oslipade kniven vrids om. Det slår mig när jag tänker. Hugger. Sätter stopp för andningen. Går inte att behålla lugnet man hade precis innan. Då kommer regnet. Ögonregnet. Tårarna som är för dig. Tårarna som du tar emot som varma pussar. För att jag är ledsen för din skull. Jag saknar dig vissa dagar så mycket så att jag inte kan tänka klart. Det känns som att jag skulle kunna göra vad som helst för att få dig tillbaka.


Vad hade man gjort utan minnen?

Man var liten. Ung och dum. Lat. Ointresserad. Men ändå nyfiken på allt. Ville vara med överallt. Ettrig. Envis. Tjatade till sig saker. Saker som man kan ta på eller saker att göra. Såna där simpla saker som att få åka med sin pappa varje söndag eller någon vardag mitt i veckan för att kolla på hans innebandymatcher fast klockan var för mycket för en tjej som gick på låg och- mellanstadiet. Såna där simpla saker som att åka med till Bauhaus utan anledning. Vem vill åka med sin pappa till Bauhaus eller någon annan tråkig affär som man själv inte har någon nytta utav? Jag ville. Jag ville det ofta. Bara för att få umgås. Bara för att göra något tillsammans. En sån där sak som att tjata sig till ännu en innebandyklubba när man som liten inte fick dom gratis, fast man inte behöver en till. Det var annorlunda då. Eller den där tröjan som man ville ha bara för att ha. Dom där sakerna kunde jag ta på. Med händerna och tanken. Både då och även nu. Jag är så glad nu i efterhand att jag var så ettrig och envis pappa. Det har gjort att jag har extra många minnen. Extra många minnen tillsammans med dig. Förlåt om jag var dig hack i häl många gånger, pappa. Men det var bara för att jag ville vara med dig hela tiden. Jag är så stolt över att vara din dotter. Ville visa hela världen. Visa vem jag var en del utav.
Jag undrar en sak... Varför ska minnen och saknad göra så ont?


Du är den som får mig att minnas.


Jag saknar att få ropa på pappa.

Överallt nämner människor sina föräldrar. Båda sina föräldrar. Sin mamma. Sin pappa. Som om det vore något självklart. Jag trodde också att det var självklart förut - tills orättvisan visade sitt onda ansikte och slog mig i magen med sina stenhårda nävar. Den röck dig ifrån mig. Ifrån oss. Vi som behövde varandra. Nu får jag inte ropa på dig längre. Nu får jag inte prata med dig längre. Inte skratta, krama eller skämta med dig längre. Jag får istället fälla tårar för dig. Jag får sörja och jag får sakna. Jag får minnas och vara glad för det jag har haft med dig. Det är jag också - oändligt glad och tacksam. Jag är inte den människan som klagar, tvärt om. Jag är bara en dotter utan pappa. En dotter med en mamma utan sin man och med en lillebror utan sin pappa. Jag hatar att klaga, och det är inte meningen att klaga pappa. Det är bara det att... jag saknar dig så fruktansvärt mycket och vill att du ska få vara hemma med oss.


10 augusti 1996 - 10 augusti 2011

Igår var det eran bröllopsdag, pappa. Din och mammas dag. Jag minns det dagen så väl, trots att jag bara var 6 år gammal. Vissa saker kommer man ihåg bara. Lillebror skulle döpas. Det var en hemlighet att ni skulle gifta er, folk skulle inte märka det förrän ni kom in i kyrkan. Världens finaste föräldrar. Det var 15 år sen. Och vi saknar dig mer och mer. "Tills döden skiljer oss åt" är bara något man säger - jag tror man sitter ihop längre än så.




Sorgen behöver tid att sörja. "Det kommer en dag"

"Det kommer en dag när jag e borta, en dag då mitt liv har tagit slut.
Så länge du minns mig är jag kvar ändå och finns där i din närhet som förut.
Jag finns där i vågen invid stranden. Jag finns där i vårens varma vind.
Jag finns där och leder dig vid handen ibland. Jag finns där i tåren på din kind.
Jag finns i en blommas spröda knoppar, i fågeln som sjunger i ett träd.
Jag finns bland de fjärilar som fladdrar omkring på åkrar bland mognande säd.
Jag finns i ett regn som slår mot rutan och i flingor av fallande snö.
Jag finns i musiken som du hör på ibland. Så länge du minns, kan jag ej dö."


"Du och Johan har så lena händer. Ni luktar hemma."


Ett sambo-liv med oturen.



Tänker på ord du viskat. Tänker på meningar du sagt. Tänker på tårar du har gråtit. Tänker på saker du har gjort. Du viskade, jag lyssnade med hela hjärtat. Du pratade, jag tog emot varenda ord med hela mig. Du grät, jag grät med dig. Du har gjort massvis med saker, vi gjorde dom tillsammans. Jag saknar dig med varenda liten del utav mig. Ingenting kan få mig att få dig tillbaka. När du försvann var det på något vis som att hjärtat blev ännu mer fyllt utav dig. Jag trodde det redan var överfullt, men det fanns plats kvar. Familjen har alltid mest plats. Jag hatar orättvisan och tycker inte att den borde finnas. Skulle jag kunna skulle jag göra allt som stod i min makt för att utrota den. Precis som att vissa djurarter dör ut. Precis som vissa blommor vissnar eller som man bara vill rycka bort allt ogräs på den fina gräsmattan. Orättvisan ska bort - men det är en omöjlighet. Det kommer förfölja människan för alltid. Det gäller att ha lite tur bara. Dyker oturen upp måste man lära sig att leva ett liv med orättvisan. Ett sambo-liv med oturen. Jag hatar orättvisan. Jag hatar oturen. Jag hatar att våran familj har blivit samboende med den. Jag hatar att det var våran tur att få otur. Jag är så ledsen för din skull, fina pappa. Du skulle ha fått vara här. För du ville det. Vi ville det. Kärleken lever kvar för evigt.

På din plats finns djurgårdsfärgerna. Dina färger.

Din plats lyser för alltid. Dygnet runt. Du lös alltid pappa. Dygnet runt. När mitt leende lyser, så är det för dig. När mina ögon lyser - då är det för dig. Dina ögon lös alltid. Varje dag. Dina smilegropar lös alltid. När mina smilegropar syns - då är det du som visas. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.


Jag saknar dig med hela mig. Kom hem.

Ett liv utan sorg är som en målning utan skuggor.


Jag visste inte att du aldrig mer skulle komma hem igen.

Någon gång skulle jag vilja vakna. Någon morgon skulle jag vilja vakna, och så är allt som vanligt igen. Få vakna ur verklighetens mardröm. Gå upp ur sängen, äta frukost och läsa sporten tillsammans med dig. En av oss får läsa tidningen upp och ner, för när vi åt frukost, du och jag, så satt vi alltid mitt emot varandra - inte bredvid varandra som vid middagarna. Antagligen blir det jag som får läsa upp och ner, men det gör mig absolut ingenting. Det är en rutin. En simpel rutin som inte är så simpel och liten nu när den har försvunnit. Allt det där självklara, vardagliga och enkla är det som jag saknar mest. Tänk att ett hej kan saknas så mycket. Det är ju bara ett ord...? Jag skulle vilja få höra dig säga några ord igen. Få höra din röst. Min pappas röst. Den ska finnas här, jag vill kunna ta på den. Abstrakt. Nu kan jag bara tänka på den, och ta på den i mitt sinne. I mitt inre. Det är också fint, men inte perfekt. Att inte kunna krama dig bildar ett stort hål inom mig. Kanske syns det på utsidan ibland också. Det tror jag att det gör på alla oss som har fått en ängel med vingar. En ängel som är borta på en livslång resa, men som väntar på sina nära någonstans där man kan vara tillsammans igen och göra dom där sjävklara sakerna igen. Som att skratta tillsammans. När skrattet inte är självklart längre - då märker man hur mycket man saknar. Då märker man hur mycket man älskade och alltid kommer att älska. Sorgens grund.
Precis som när man just har somnat och känner att man faller och då vaknar till igen... så skulle jag vilja att det hände någon dag, och så står du där. Man brukar somna om direkt efter det där verkligt overkliga fallet. Ända skillnaden nu skulle vara att efter det skulle jag inte vilja somna om igen. Inte om du stod där. Inte om du var hemma igen.
Jag visste inte att du aldrig mer skulle komma hem igen. Det fanns inte då. Nu finns det. Du kommer aldrig hem igen. Världens bästa pappa.


"... och Djurgården ligger mig väldigt varmt om hjärtat." Allt för dig pappa. Varenda andetag. Varenda viljetag.








Allt med sommaren påminner om dig. På sommaren är allt fint. Du var alltid fin.


Idag är det eran 25-årsdag. Ni är alltid nära varandra även fast ni inte kan kramas.


"Drömmar kan bota"

  • Att bli återställd är ett heltidsgöra, tjugofyra timmar om dygnet, till och med när du sover. En del säger särskilt när du sover.
  • Du kan få meddelanden, information , insikter eller undervisning av dina drömmar. Var öppen. Kanske du ska ha ett anteckningsblock vid sängen så du kan skriva ner dem.
  • Mardrömmar kan vara kroppens sätt att ta hand om frågor som är alltför plågsamma eller störande att möta på ett medvetet plan. Tänk då att läkning pågår. När du vet att bilderna i en mardröm inte kan skada dig, kan du betrakta dem som du betraktar en film – en skräckfilm, kanske, men ändå bara en film.
  • Omge dig medvetet med godhet och ljus innan du ska somna. Betänk att bara det som är gott för dig kommer till dig – oavsett vad du drömmer.


När ska jag få drömma om dig igen?

Jag hatar att vi ska behöva vara så långt ifrån varandra, pappa. Vi vill det ju inte. Varför ska det behöva vara på ett vis som vi inte vill att det ska vara på? Det är orättvist. Jag hatar orättvisa.
Jag vill kunna skratta med dig. Skratta åt dina skämt - åt våran humor. Jag vill kunna sno sportdelen av Dagens Nyheter på morgonen från dig men sen ge tillbaka den efter en minut bara för att jag ville retas. Jag vill ta med mig fjärrkontrollen från vardagsrummet till köket bara för att du inte ska kunna byta kanal. Jag vill kunna slå ditt mobilnummer varje eftermiddag runt klockan fyra bara för att höra vad du gör, och få ett svar tillbaka från din röst. Jag saknar din röst oändligt mycket. Jag kan gå in i mig själv för att höra den. Den finns alltid kvar. Precis som hela du. Alltid kvar.
Ibland är drömmarna min verklighet. Där allt är som det var förut. Du lever. Du andas. Du finns. Här hos oss. Så vaknar jag och vill inget hellre än att leva i drömmen igen. Där du finns. Jag vill leva där du andas. När ska jag få drömma om dig igen?


"Du och jag mot hela världen"


Jag vill kunna hålla din hand. Som förut.


Jag undrar också hur långt man kan se.

- "Hur långt upp tror du att man ser?"
- "Inte tillräckligt iallafall."
- "Hur långt skulle du vilja se?"
- "Till pappa."



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0