Du är våran ängel nu. Du är min ängel nu. Kanske en skyddsängel. Med stora, vita vingar. Vingar som inte vi här hemma kan se. Vingar som bara du och andra änglar kan se. För det är erat kännetecken. Vingarna. Ni känner igen varandra genom vingarna. Förstår varandra. Precis som vårat kännetecken här nere är saknaden. Den kan faktiskt synas utanpå ibland. Men inte alltid. Men när det visar sig, så visar den sig tydligt. Då är det vårat kännetecken. Saknaden. Vi känner igen varandra genom saknaden. Förstår varandra. Saknaden som bara vi som saknar kan se. Den är fylld av ovisshet, orättvisa och kärlek.
Ibland vill jag se dina vingar. Flyga iväg med dig. Då mitt kännetecken slår mig så hårt i magen. Den där tryckande känslan under ögonen knackar på sitt hårdaste. Jag kämpar för dig. Vi kämpar för dig. För att du fick vingar. Vi kommer aldrig kunna byta kännetecken. Bara täcka det med andra, mindre kännetecken.
Jag vill inget hellre än att du ska komma hem igen.