Pappa,
när jag ser den här bilden trycker tårarna på med all sin kraft ända från djupet. Man ser att du är uppgiven. Man ser att du är rädd. Man ser att du är ledsen. Att du försöker. Man ser att du är medveten. Just här vet ditt hjärta om att det är din sista julafton med oss. Hur kunde du veta? Du försökte så mycket, pappa. Starkaste pappa. Du försökte vara stålmannen för våran skull. Jag älskar dig för det. Men jag kommer alltid vara din dotter - och jag kunde se igenom. Det fångades till och med på bild. Ditt tappra försök. Din medvetenhet. Din sorg. Du ville inte lämna oss. Jag älskar dig för det. Jag saknar dig något fruktansvärt. Inget är sig likt utan dig. Inte för någon. Varje dag ser jag ett hål som du har lämnat efter dig. Mörka hål. Vissa djupare än andra. Tänk den dagen då jag kan se ljus i dom hålen. Ljus i form av minnen som får mig att minnas och efter det le istället för att gråta. Du ville inte lämna oss. Du ville inte.
Jag hatar att du blev tvingad till det. Jag älskar dig.