Första gången du grät sattes gränsen för vad jag och mitt hjärta skulle komma klara av att se.
Idag var det min tur. Krympa ihop som ett litet barn, och sakna. Jag tog upp massa fotoalbum och bläddrade igenom. Länge. Sakta. I soffan som vi suttit i tillsammans så många gånger... där satt jag.

Blåränderna går aldrig ur. Eller hur, pappa?