Jag kommer på mig själv att gråta. Mitt bland alla. Folk som jag inte sett förut. Folk som jag inte känner. Det är inte bra att få alltför lugna stunder. För då tänker jag för mycket. Alldeles för mycket. Tillbakablickar. Minnen. Glada som ledsna. Lyckliga som sorgliga. Och det är då... det är då jag kommer på mig själv att jag just då fäller tårar för din skull. Jag saknar dig med hela mig.
Den där skavande känslan i kroppen hatar jag. En gnagande, irriterande känsla. För den slår mig och säger samtidigt: "Vad du än gör Lisa, så kommer du aldrig att få tillbaka din pappa i livet. Du får inte tillbaka hans andetag. Vad du än gör." Att slåss med den känslan och tanken dygnet runt - det tar på krafterna som krävs för att orka stå upprätt hela tiden. Ibland orkar jag inte hålla upp den där fasaden som inte visar att mitt hjärta blöder. Hjärtat och bröstet orkar vill inte alltid dölja att jag känner mig halv. Att du är borta. Att du inte finns mer.
Inte alltid. Någon gång och någonstans måste jag visa det. Och jag väljer mina tillfällen med omsorg.
Men du finns. Någonstans. Eller hur? Eller hur, pappa?

När du grät pappa - då gick mitt hjärta i bitar.
När du gråter pappa - gå går mitt hjärta i bitar.