Jag har något jag vill berätta för dig, pappa. Jag vill så gärna. Men jag kan inte.
Det är en sak som jag är så glad över. Nästan stolt till och med. Men jag kan inte berätta det för dig.
Jag skulle vilja hoppa runt och krama dig för att jag vet att du skulle dela den här glädjen och stoltheten med mig fullt ut. Men jag kan inte.
Idag såg jag fram emot att komma hem och berätta allt för dig, men tanken dog lika snabbt som den kom, för jag kom på att jag inte hade dina ögon hemma att prata med och till. Att le med. Att skratta med. Jag kände mig glad för att jag skulle få berätta för dig. För att jag vet hur dina ögon skulle lysa av lycka, stolthet och glädje. Men jag kan inte.
Det är stort. Stort för mig. Och då är det stort för dig. Det vet jag. För jag vet att du delar det här med mig. Det känns nästan som ödet. Det är lite läskigt.
Jag vill så gärna berätta det för dig. Men jag kan inte. För du är inte här. Jag kan inte vara stolt tillsammans med dig. Men jag vill. Jag vill skratta med dig för det här. För det är stort. Stort för mig - stort för dig.

Är det här ödet, pappa?
Blåränderna går aldrig ur.